Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Susanna Birgersson

Danska statsministern borde ta färjan till Helsingborg

Mette Frederiksen är statsminister i Danmark. Hon kallar sig för ”barnens statsminister”.Foto: MADS CLAUS RASMUSSEN / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Dansk flagga.Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Att ta barn från föräldrarna kan bara rättfärdigas om barnen får det bättre. Både Danmark och resten av Sverige kan lära av Helsingborg.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Danmarks statsminister kallar sig själv för ”barnens statsminister”. I sitt nyårstal sa hon att fler barn behöver omhändertas och placeras i familjehem. Hon sa att myndigheter ofta har sett mellan fingrarna vid misstankar om att barn till invandrare far illa, men lovade att det ska bli ändring på det nu.

Ämnet är stort och sorgligt, svårt och komplicerat. Mette Frederiksen har fått kritik från borgerligt håll för att hon talar om barn som vore de statens egendom. Men hennes ambition ifrågasätts också av ett annat skäl, nämligen att många barn trots placering inte klarar sig särskilt bra i livet. Ett barn som tas ur en våldsam miljö och placeras hos en lugn och snäll familj, har det sannolikt bättre där – i alla fall där och då. Men det räcker inte. När det offentliga går in och tar över föräldraansvaret, ingår det att ge barnet förbättrade livschanser. 

Hälften går ut nian utan gymnasiebehörighet

En markör är skolresultatet, och här är den danska statistiken nedslående. Bara hälften av alla omhändertagna barn gör det examensprov som är den obligatoriska avslutningen på grundskolan. Och de som gör provet får betydligt lägre betyg än övriga. Det är likadant i Sverige. 

Nästan hälften av alla familjehemsplacerade barn lämnar nionde klass utan gymnasiebehörighet. Och utan grundskolebetyg är uppförsbacken sanslöst brant, kanske helt oöverkomlig för någon som inte ens fått grundläggande trygghet som liten.

Men måste det vara så här? Är det oundvikligt att skicka ut dessa barn i vuxenlivet så dåligt rustade? Det trodde inte politikerna i Helsingborg, som för 15 år sedan startade ett projekt som kallas ”Skolfam”. Till barnet knyts då ett team av dels en socialpedagog och en psykolog, dels barnets socialsekreterare och familjehemmets socialsekreterare. Teamet följer barnet genom skolåren, gör regelbundna kartläggningar, handlingsplaner och uppföljningar.

Lär av Helsingborg

Framgången har visat sig handla om rätt enkla saker, som kortare arbetspass med fler pauser, om att ge barnet rikligt med uppgifter det säkert kan klara, för att stärka självförtroendet. Matematikämnet är ofta extra problematiskt, vilket kan bero på att den vardagsmatte barn under normala omständigheter får med sig hemifrån saknas här. Man kanske inte tänker på det som förälder, men när man låter barnet mäta upp mjöl vid bakning, räknar pengar i Monopol, eller dividerar om hur stor andel av lördagsgodiskaramellerna som småsyskonen ska få – då läggs den grund som skolans matematikundervisning bygger på. Genom att denna brist identifieras och kompenseras kan många av barnen ändå klara grundskolematten.

94 procent av de barn i Helsingborg som fått hjälp av Skolfam lämnade 2018 högstadiet med fullständiga betyg. 71 procent har fullföljt gymnasiet, jämfört med rikssnittet på 28 procent för placerade barn. Jag skojar inte. Ett 20-tal svenska kommuner har börjat pröva modellen. Men vad väntar övriga på? Och om Mette Frederiksen vill att danska myndigheter ska omhänderta och omplacera fler barn, bör hon samtidigt sätta en delegation på färjan till Helsingborg för inspiration.

Det duger inte att välfärdsstater som berömmer sig av att tillvarata barns rättigheter, låter hälften av de mest utsatta falla rakt igenom skolsystemet. Det är ytterligare ett svek mot dem som redan har svikits – särskilt när det faktiskt finns en effektiv, relativt enkel och redan beprövad lösning.