Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Susanna Birgersson

Danska sossar visar att förståsigpåarna har fel

Mette Frederiksen, S, är ny statsminister i Danmark tack vare radikal klimatpolitik och stram migrationspolitik. Foto: LISELOTTE SABROE / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Danmarks nya statsminister Mette Frederiksen visar att det visst går att kombinera stram invandringspolitik med radikal klimatpolitik.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Förra veckan fick Danmark en ny socialdemokratisk minoritetsregering. Statsminister är Mette Frederiksen och allt har i princip blivit som hon lovade innan valet: Ren S-regering, ekonomisk vänsterpolitik, radikal klimatpolitik och stram invandringspolitik. 

Ja, ni kan gott läsa det där igen: ”radikal klimatpolitik och stram invandringspolitik”. Förstår ni vad det betyder? 

Enligt förståsigpåarna skulle det ju vara en oförenlig kombination, ty det antas den omhuldade GAL-TAN-skalan stipulera. Anna Dahlberg formulerade problemet väl i en text inför EU-valet

”Både den svenska och europeiska debatten bygger på att man väljer sida. Antingen är man djupt oroad över klimathotet och tycker att Europas murar måste rivas. Eller så fnyser man åt 'Greta-hysterin' och vill stoppa invandringen.”

Danska S går på tvärs mot GAL-TAN

Helt orimligt, tyckte Dahlberg. Helt orimligt, tyckte de danska socialdemokraterna också. Klimatet och migrationen är två frågor som lär rankas högt av väljarna under lång tid framöver, därför borde det finnas fler än två spegelvända åsiktskombinationer. 

Och nu visar det sig att radikal klimatpolitik mycket väl kan kombineras med stram invandringspolitik. Man kan till och med gå till val på det och få tillräckligt med stöd för att fortsätta vara landets största parti och knipa statsministerposten. 

Kontinentalplattorna under Europas politiska landskap är i rörelse och man kan antingen gå ner i spagat medan man låtsas att inget egentligen har hänt, eller så kan det politiska etablissemanget anpassa sig. Och anpassningen till den nya verkligheten har kommit längre i Danmark än i Sverige. 

Svenskar tror lätt att allt är ett sluttande plan, att om man väl börjar diskutera känsliga saker som nationell tillhörighet, demografisk förändring, nationella värderingar och annat sådant, då kommer till slut alla fördämningar brista och all anständighet spolas bort. Men jag skulle vilja hävda att i Danmark, där dessa frågor har diskuterats både länge och väl, har debatten på senare år mattats av, den är inte längre lika brännande och polariserande som den en gång var, och som den är här i Sverige just nu.

Där finns ett slags bred konsensus om att en välfärdsstat inte kan ha någon särskilt stor asylinvandring, samt att invandrare som regel har en skyldighet att försöka tillägna sig en dansk identitet. Man behöver inte tycka att det är bra, eller liberalt – men man kan inte påstå att det är några särskilt extrema utgångspunkter.

Högern lär utmana i klimatfrågan

Den tillträdande migrationsministern Mattias Tesfaye har meddelat att det är slut med tårtfirandet på departementet, ett fint litet avståndstagande från den vulgära kommunikation som stundtals utmärkte hans företrädares tid.

De danska socialdemokraterna har anammat den strama migrationspolitik som flertalet av deras väljare vill ha. Gissningsvis kommer något av högerpartierna på motsvarande vis snart att göra ett ärligt försök att vrida klimatfrågan ur händerna på vänstersidan. Om de inte gör det får de nog aldrig makten tillbaka.

Svenska partistrateger bör noga studera de förflyttningar som pågår i Danmark. Hur neutraliserar man invandringspolitiken? Vilka nya åsiktskombinationer attraherar unga väljare? Utbudet motsvarar kanske inte längre efterfrågan. Den som inser det först har mycket att vinna.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!