Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Susanna Birgersson

Danmark har inte heller löst sitt "SD-dilemma" väl

Danskarna föraktar svenska politiker som vägrar tala med SD. Men danskarnas egen lösning är inte så aptitlig. Foto: (C) PELLE T NILSSON / (C) PELLE T NILSSON/STELLA PICTU & JANERIK HENRIKSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Danskarna häcklar svenskarna – men har själva låtit populistpartiet ta kommandot.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Man kan nästan skära i det med tårtspade, det danska föraktet för det svenska etablissemang som vägrar prata med landets tredje största parti. Det är odemokratiskt, är det nästan samstämmiga omdömet här: alla måste faktiskt kunna prata med alla. Jojo, visst genomgick de danska politikerna själva en liten identitetskris innan Dansk folkeparti släpptes in i värmen, men det är så länge sedan nu, snart 20 år sedan.

Nej, förhållningssättet till Sverigedemokraterna är inte särskilt imponerande. Det markeras och manifesteras och nävar slås i bordet, men för många väljare är det fortfarande höljt i dunkel vad det rent sakpolitiskt är som ska förhindras. 

Så nog finns det fog för det danska föraktet.

Problemet är bara att den danska modellen inte är särskilt aptitlig den heller. Dansk folkeparti har inte blivit ett parti bland andra, utan snarare den Bermudatriangel kring vilken alla övriga politiker kretsar, den kraft som slukar all annan politik. Nuvarande borgerliga regering för en invandrings- och värderingspolitik som i stora drag är Dansk folkepartis – men utan att få något tillbaka i form av stöd för liberala reformer.

Skaka hand för medborgarskap i Danmark

Internaliseringen har gått så långt att regeringen på eget bevåg har börjat lägga förslag som man annars skulle ha gissat kom från DF. Inte i utbyte mot parlamentarisk uppbackning för till exempel sänkta marginalskatter. Nej, alldeles självmant har regeringen nu föreslagit att den som vill bli medborgare ska avkrävas ett handslag med någon av motsatt kön.

Vad skulle väl grundlagsfadern Grundtvig ha sagt om ett sådant tilltag?

Den svenska valrörelsen har handlat om SD. Den gångna mandatperioden har handlat om SD. De väntande parlamentariska vedermödorna kommer att handla om SD. Det tycks inte spela någon roll; oavsett om man gör som i Danmark eller om man gör som i Sverige så blir högerpopulisterna politikens mittpunkt.

Finns det ingen utväg?

Liberalernas Jasenko Selimovic träffade rätt när han i SVT:s valvaka sa att övriga partier inte har varit tillräckligt offensiva. Inget parti har presenterat någon trovärdig strategi för integrationen de kommande åren, inget det allra minsta uppseendeväckande, inget som den politiska debatten tvingats förhålla sig till. Det är sant. Samtliga har bara ridit sina egna käpphästar ett trött varv till.

Socialdemokraterna och Moderaterna hukar

Detsamma kan sägas om invandringspolitiken. I den fråga som väljarna många gånger om rankat allra högst har Socialdemokraterna hukat och hänvisat till EU. EU, vars oförmåga att hantera invandringspolitiken är, som precis alla vet, total. Moderaterna är inte ett skvatt bättre. För en tid sedan funderade partiet på att styra bort från dagens asylinvandring mot ett system med enbart kvotflyktingar. Vad hände med det? Inget. Vad blev det av planen för den hårt kontrollerade men ändå humanitärt präglade migrationspolitik som M har lovat väljarna?

Ulf Kristersson valde att lägga frågan i Stefan Löfvens knä och kräva blocköverskridande överenskommelser.

Ser ni? Det är det här jag menar: Krav på samtal, samförstånd, samverkan i stället för radikala, konkreta, detaljerade förslag som alla andra måste förhålla sig till.

När SD då säger ”asylstopp” eller ”återvandring” återstår för övriga partier inget annat än att förfasa sig. 

Och så får Sverige sin egen Bermudatriangel.

 

Läs också:

Alliansen måste undvika danska medborgares misstag

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!