Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Susanna Birgersson

Böneförbud? Det räcker med att sluta dalta

Bromölla kommun har förbjudit bönestunder under arbetstid. Symbolpolitik, menar Susanna Birgersson... Foto: JENS CHRISTIAN
... för det är knappast någon rusning - likt den på Tahrirtorget i Kairo - som föranlett förbudet. Foto: MARTIN VON KROGH/EXPRESSEN / MARTIN VON KROGH/EXPRESSEN

Jag längtar till den tid då både kränkthetsmyndigheter och symbolpolitik har blivit omodernt.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

”Den anställda ska inte lämna arbetsplatsen för att gå och be eller göra andra saker, vad de än kan vara. Man får inte röka på arbetstid i Bromölla heller, till exempel. Men vad man gör på sin rast kan inte arbetsgivaren lägga sig i.” Det säger kommunchefen, Marie Wäppling.

Det är i och för sig en helt rimlig utgångspunkt. Har man det slags arbete som utförs på arbetsplatsen och inte kan avslutas hemma, är det begripligt om arbetsgivaren förväntar sig att man arbetar under arbetstiden, snarare än tar rökpaus en gång i halvtimmen, shoppar, pratar i telefon med vänner och bekanta – eller ägnar sig åt rituellt bedjande flera gånger om dagen.

Böneförbudet i Bromölla

Men av medierapporteringen att döma verkar Bromölla inte ha något påtagligt problem med att kommunanställda ränner runt och ber stup i kvarten. Det är en sverigedemokratisk markering mot islam. Ju mindre det faktiska problemet är, desto starkare blir markeringen. Man markerar för att man vill markera. Och gissningsvis kommer vi att se mer av den här typen av symbolpolitik framöver. Sannolikt filar redan svalövarna, sölvesborgarna och staffanstorparna på liknande förbud.

Jag tycker mig skönja en integrationspolitikens dialektik: Först det man kallar tes, vi sjunger multikulturalismens lov och inrättar en diskrimineringsombudsman som driver skadeståndskrav för människor som av religiösa skäl vägrar ta människor av motsatt kön i hand och därmed gör sig omöjliga på den svenska arbetsmarknaden. Därefter kommer, egentligen föga förvånande, motreaktionen, antitesen. Det kan vara sådant som burkaförbud, ett osunt fläskfokus, eller, som i Bromölla, ett politiskt beslutat böneförbud.

Det ena är lika absurt som det andra. Och de här två första faserna kan för min del inte vara över fort nog. Jag längtar till den tredje, till syntesen: när både kränkthetsmyndigheter och symbolpolitik har blivit omodernt, och en synnerligen pragmatisk, orädd och osentimental hållning blivit det nya normala. 

Tänk så skönt det blir när alla är överens om detta: Den som söker jobb bör som utgångspunkt vara beredd att anpassa sig hjälpligt efter de sociala konventioner som råder i den gemensamma offentliga kulturen, annars är man fri att starta eget eller söka jobb hos någon som delar ens avvikande värderingar. 

Sluta dalta med vuxna människor

Arbetsgivare behöver inte trippa på tå eller ta särskilda hänsyn till sina anställdas religion, men skulle heller aldrig drömma om något så fånigt som generella förbud mot snus, cigaretter eller bön. Får man ha slöja på jobbet? Det avgör givetvis arbetsgivaren, med hänvisning till verksamhetens behov och art.

Då skulle det låta så här på kontoret hos den kommunala enhetschefen:

”Jaså, du säger att du måste röka ungefär sex gånger under en arbetsdag. Det var värst. Vad blir det? Fem minuter – ska vi säga att en rökpaus tar fem minuter? – fem gånger sex, det är ju 30. Ja, du får gärna förlänga dina pass med en halvtimme. Inga problem, vi är flexibla, det löser vi.” 

Eller: 

”Jaha, du vill be middagsbön på arbetstid? Då föreslår jag givetvis att du gör det på lunchen. Nej, vi har inga särskilda rum för sådant, det får du lösa själv. Fint, då säger vi så.”

Vi behöver inte starta religionskrig, vi behöver inte markera för att markera. Det räcker att vi slutar dalta med vuxna människor.