Susanna Birgersson

Är det en läggning att inte vilja ligga?

Ingenstans i DN:s artiklar får man ens antydningsvis reda på hur de studier gått till som pekar på att asexualitet är just en läggning.
Asexuella osynliggörs i samhället och diskrimineras av Pride, anser en insändarskribent. Här hbtq-aktivister i Moskva.
Foto: DMITRY LOVETSKY / AP

Försöken att göra asexualitet till en läggning är förfärligt förutsägbara och kväver all verkligt radikal, samhällelig självreflektion.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Ingenting frilägger och synliggör vad som är norm i ett samhälle som det att någon bryter mot normen. Alla som avviker bara en aning nödgar dem som lever i enlighet med normen att syna sin egen livsstil. Är det inte så?

Det är i alla fall vad jag har i bakhuvudet när jag börjar läsa DN:s artiklar om något som kallas asexualitet. Det handlar om människor som inte upplever sexuell attraktion i någon större utsträckning. Variationen inom gruppen är stor, en del vill ha fysisk närhet, en del förälskar sig, en del har inte direkt något emot sex medan andra känner äckel inför blotta tanken. 

Asexualitet som läggning

En 18-årig flicka intervjuas. Hon berättar om lättnaden när hon insåg att hon är asexuell, att hon inte behöver sex. Eller kanske är hon snarare demisexuell, säger hon, vilket innebär att hon kan känna sexuell attraktion till någon om hon har en djupare känslomässig relation till den personen.

Det låter – förlåt att jag säger det – som en rätt ändamålsenlig sexualitet: att bara vilja ha sex med någon man faktiskt på riktigt bryr sig om. Jag vet att dagens RFSU-certifierade sex- och samlevnadsundervisning, liksom merparten av populärkulturen, gör en stor poäng av att det är viktigt att skilja på sex och kärlek och att den enda existentiellt viktiga frågan i sammanhanget handlar om vad man själv har lust med och vad andra går med på. Så kanske behövs det i den kontexten ett namn på känslan att de två sakerna visst hänger ihop. Kanske behövs en etikett för att det ska skapas en trend, en motrörelse.

Lyssna på 18-åringen igen, hon verkar så klok: 

”På ett sätt kände jag att jag inte tänker så mycket på sex som de andra gör, men samtidigt slog det mig att det inte var en jättestor del av deras liv heller.”

Nej, kanske finns det många fler ”demisexuella”, out there, många fler som behöver en stark emotionell inramning för att överhuvud taget vilja ha sex, egentligen, och ännu fler som skulle må bra av att inte tänka på sex som en konsumtionsvara utan mer som, vad ska vi säga, ett förtroende?

Osynliggörs asexuella?

Givetvis är det inte alls åt detta håll DN:s artikelserie drar. Resten av materialet går ut på att identifiera asexualitet, detta spektrum av känslor och icke-känslor, som en ”läggning”. Som läggning blir det en identitet, och som identitet säger det ju mycket lite om samhället och mycket mer om individen. 

En professor i genusstudier får stort utrymme att tala om forskningen på detta område, men ingenstans får man ens antydningsvis reda på hur de studier gått till som pekar på att asexualitet är just en läggning. Ingenstans redogörs för om känslorna för somliga kanske förändras över tid, om det finns något som förenar dem som totalt saknar förmåga att känna sexuell attraktion, huruvida det finns behandling att få för den som är men inte vill vara asexuell. Ja, ni vet, sådana där frågor man brukar ställa till forskare som studerat ett fenomen.

Men i stället, som grädde på moset, en insändare om att asexuella osynliggörs i samhället och diskrimineras av Pride, fast de minsann lider förfärligt. Voilà!

Det är förfärligt förutsägbart och kväver all verkligt radikal, samhällelig självreflektion.


Läs också:

Tvinga mig inte att vara sexig tills jag dör?