På Järvafältet i Stockholm blir studieförbunden lurade på miljonbelopp genom påhittade studiecirklar med deltagare som inte finns, rapporterade TV4 i augusti. Bara Studiefrämjandet tvingades stryka nära 300 000 fejkade studietimmar efter en intern genomlysning.
Folkbildningsrådet, den ideella organisationen som av hävd finansierar förbunden med skattemedel, lovade bättring. Man tvingade studieförbunden i Järva att betala tillbaka drygt fem miljoner kronor, införde en övre gräns på 480 studietimmar per person och år, och begärde att förbunden blir bättre på att kontrollera sig själva.
”Krafttagen” är ungefär lika rigorösa som de låter.
Fem miljoner är en spottstyver i sammanhanget – särskilt som återbetalningen gäller för tre år, 2017-2019.
480 studietimmar på ett år är fortfarande absurt mycket för en person – normalt upptar en kurs 50 timmar per termin.
Och självkontroll borgar knappast för oberoende och transparens – särskilt inte när incitamentstrukturerna ser ut som de gör.
I en klargörande debattartikel i DN (20/2) beskriver forskarna Magnus Ranstorp, Peder Hyllengren och Aje Carlbom fuskandet som ett systemfel.
Det beror ytterst på studieförbundens ”outtalad(e) målsättning” att ständigt utöka verksamheten och därigenom bevisa sin relevans. ”Jakten på volymer – och därmed pengar – överskuggar allt”.
Det motsvarar ungefär 1 miljard av de 1,8 miljarder skattekronor som Folkbildningsrådet förser studieförbunden med varje år.
Att systemet är problemet avspeglas också i bedrägeriernas omfattning. Det rör sig inte om enskilda ”rötägg” – Ranstorp et al bedömer att omkring 60 procent av studieförbundens sammanlagda verksamhet utgörs av fiffel. Det motsvarar i så fall 1 miljard av de 1,8 miljarder skattekronor som Folkbildningsrådet förser studieförbunden med varje år – ”långt värre” än man tidigare befarat.
Siffrorna är fullständigt groteska och sätter systemets förfall i blixtbelysning.
Studieförbunden brukade vara en viktig kunskapskälla för många i en tid då gymnasieexamen och högre utbildning fortfarande var att betrakta som en lyx. Numera motverkar de inte sällan sitt eget syfte att ”stödja verksamhet som bidrar till att stärka utveckla demokratin”, dels genom att stötta omtalade och tvivelaktiga aktörer som studieförbundet Ibn Rushd, dels genom att agera bankomat åt bidragsbedragare.
I det ljuset vore det rimligaste att göra om systemet helt.
Den rådande ordningen har sina historiska förklaringar men är svår att försvara på principiella grunder. Framför allt har Folkbildningsrådet visat att man inte längre mäktar med uppgiften i praktiken. Organisationen bör ersättas av en statlig myndighet som kan granskas externt. Så fungerar annan skattefinansierad verksamhet och det finns inga starka skäl att behandla studieförbunden annorlunda.
Tvärtom, gör dem en tjänst och rädda dem från sig själva.