Sedan 1 maj påbörjar Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm inte längre hormonbehandlingar av unga under 18 år som vill korrigera sitt kön, så länge de inte sker inom ramen för kliniska studier.
Kunskapen om konsekvenser och biverkningar är helt enkelt för dålig, slog överläkaren Svante Norgren fast i Aktuellt i torsdags.
Även Socialstyrelsen är i färd med att skriva om sina riktlinjer. De väntas bli klara senare i år, men redan i april utfärdades uppdaterade råd till läkare som utreder könsdysfori hos unga. Ta diagnoser som autism och adhd i beaktande, lyder en ny uppmaning. Anledningen är ny forskning som finner ett klart samband mellan könsdysfori och psykiatriska diagnoser.
I Socialstyrelsens gamla riktlinjer från 2015 nämns talande nog inte autism en enda gång.
Betänk hur fort saker och ting har svängt. För ganska precis tre år sedan föreslog dåvarande ministrarna Annika Strandhäll (S) och Alice Bah Kuhnke (MP) en lagändring som skulle göra det möjligt för barn från 15 år att genomgå könskorrigering utan föräldrars tillåtelse. Tack och lov tvingades regeringen att retirera, och i stället fick Socialstyrelsen i uppdrag att utreda frågan ytterligare.
Ironiskt nog blev betänkandet, som lämnades över i fjol, i princip vändpunkten som till slut fick debatten att nyktra till. Socialstyrelsen var nämligen glasklar: ”Det saknas vetenskaplig och erfarenhetsbaserad kunskap om nytta och risker med ingreppen före 18 års ålder”.
Hur förklarar man att diagnoserna är dubbelt så vanliga i Stockholm som i till exempel Jämtland?
Annorlunda uttryckt: Läkarkåren vet inte riktigt vad den sysslar med när den hjälper unga att korrigera kön. Den vet inte hur många som ångrar sig som vuxna, eller i vilken utsträckning hormonbehandlingarna har livslånga bieffekter som infertilitet, benskörhet eller ökad risk för cancer.
Framför allt vet den alldeles för lite om vad den växande viljan till könskorrigeringar faktiskt beror på. Statistiken är svårförståelig och behöver studeras. Hur förklarar man till exempel att fallen bland flickor mellan 13 och 17 år ökade med 1 500 procent mellan 2008 och 2018? Eller att drygt 70 procent av dem som utreds får en diagnos, trots att kunskapsunderlaget är så skralt?
Och hur förklarar man att diagnoserna är dubbelt så vanliga i Stockholm som i till exempel Jämtland, mätt som andel av antalet unga, vilket barnläkaren Mats Reimer var först med att uppmärksamma.
Ett 100-procentigt stopp är inte nödvändigtvis rätt lösning på sikt. Det kan finnas personer där könsdysforin är akut outhärdlig, och där det är uppenbart för alla i det minderåriga barnets närhet att en hormonbehandling är så viktig att den trumfar riskerna.
Men det pekar snarare på behovet av rigorösa utredningar under längre tid, än ett slags diagnos- och behandlingsinflation i samklang med tidsandan.
Astrid Lindgrens barnsjukhus beslut att stoppa nya könskorrigeringar som inte sker inom ramen för forskningsstudier framstår som förnuftigt. Klinikerna i Lund, Uppsala, Västra Götaland och Västerbotten som erbjuder samma behandling bör göra likadant.