Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Statens egen kvinnofälla

Foto: Ronny Johannesson

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Det är inte lätt att få ihop de motstridiga bilderna av kvinnors ställning på arbetsmarknaden. Å ena sidan drar flickorna ifrån pojkarna redan i grundskolan och dominerar inom den högre utbildningen. Å den andra susar männen förbi kvinnorna efter barnafödandet och lönegapet mellan könen är lika stort i dag som för 20 år sedan.

I måndags presenterades rapporten "Betygsgapet mellan flickor och pojkar - konsekvenser för framtidens arbetsmarknad", som är en del i Framtidskommissionens arbete. Den visar att flickors bättre skolresultat nu också börjar ge effekter på arbetsmarknaden.

Kvinnor utgjorde 68 procent av de nyanställda inom högkvalificerade yrken mellan åren 2001 och 2010. Även inom kategorin chefer ökade andelen kvinnor, från 31 till 42 procent. Det börjar med andra ord röra på sig.

 

Samtidigt visar nya siffror från forskningsinstitutet Ifau, som Svenska Dagbladet har plockat upp, att lönegapet mellan kvinnor och män består och att det är som störst bland högutbildade. 45-åriga manliga läkare, civilingenjörer och så vidare tjänar i snitt 40 procent mer än kvinnor med samma utbildning. Ingenting har alltså hänt.

Hur ska man förstå denna paradox? En avgörande faktor är förmodligen tiden. Det tar tid innan kvinnornas framflyttade positioner inom de högkvalificerade yrkena får fullt genomslag. En jämförelse mellan högutbildade män och kvinnors löner tar heller inte hänsyn till om andelen män inom denna kategori minskar.

Den andra förklaringen är barnafödandet. All forskning visar samma sak: det är när barnen kommer som männen rycker ifrån på arbetsmarknaden. Ju fler barn desto mer tjänar männen. Kvinnor däremot anpassar sina arbetsliv efter barnen. De tar ut längre föräldraledighet, går oftare ner på deltid och väljer mindre krävande karriärvägar.

 

Även om vi inte gör någonting åt saken så lär utvecklingen ändå gå åt rätt håll, men mycket långsamt. Arbetsgivare kommer att tvingas anpassa sig mera efter kvinnors önskemål om de vill ha den bästa arbetskraften. Och kvinnor kommer sannolikt att vara mer ovilliga att ge upp den egna karriären när de är högre utbildade än sin partner.

Men vi bör inte nöja oss med dessa myrsteg framåt. Det är ett slöseri med kompetens att inte utnyttja kvinnornas fulla potential på arbetsmarknaden, och det är ett jämställdhetsproblem såväl på den privata som på den samhälleliga nivån när kvinnor alltjämt förväntas dra det tunga, obetalda lasset hemma.

Vi vet att införandet av pappamånaderna fick en tydlig effekt på uttaget av föräldraledighet bland fäder. När den första kom 1995 började papporna vara hemma en månad och när den andra infördes 2002 blev normen två. Sedan dess har det gått tio år utan att partierna har lyckats åstadkomma något mer än en ynka jämställdhetsbonus.

Det duger inte. Föräldraförsäkringen har blivit en kvinnofälla. Det minsta man kan begära är att partierna kommer överens om en tredelning av föräldraförsäkringen.