Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Sofie Löwenmark

Vården har ingen plats för vårdvägrande predikanter

Kraven på samvetsfrihet drivs ofta av aktivistiska abortmotståndare som vill förvandla vården till en politisk arena för sina ideologiska ståndpunkter. Här en antiabort-demonstration i USA.
Foto: CRAIG LASSIG / AP

Det är ingen mänsklig rättighet att få arbeta som barnmorska, men det är en rättighet att få bästa möjliga vård.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Barnmorskor som kräver samvetsfrihet när de vägrar att utföra aborter brukar hävda att sköterskeyrket är ett kall. Deras uppfattning om vad ett kall innebär är dock märklig. En polis kan ju inte välja och vraka fritt bland arbetsuppgifter, och till exempel kräva att slippa befatta sig med narkomaner.

Redan själva begreppet ”samvetsfrihet” är missvisande. Det insinuerar att den som inte vill vårda vissa patienter skulle vara utrustad med ett bättre samvete än andra. Ett mer lämpligt ord skulle vara vårdvägran, det är faktiskt det som det handlar om.  

Det är också missvisande att påstå att diskussionen om samvetsfrihet bara - eller ens primärt - handlar om ”rätten att slippa utföra abort”. Om vi inte talar om medicinsk abort, utför nämligen barnmorskor i relativt liten utsträckning aborter. Snarare handlar de vanligaste arbetsuppgifterna om att dela ut tabletter, fungera som psykiskt stöd och ombesörja eventuell smärtlindring.

Samvetsfrihet handlar om mer än abort

Det är symtomatiskt för debatten om ”samvetsfrihet” att Brita Storlund, kommunikatör på organisationen Människovärde, nyligen skrev i Dagens samhälle att en barnmorska inte ska ”tvingas” att sätta in en spiral.

Det har tidigare också höjts röster om att barnmorskor bör ha rätt att slippa informera om preventivmedel och om akut p-piller – så kallat ”dagen efter-piller” – vilka säljs receptfritt på apotek.

Storlunds organisation motsäger sig dessutom fosterdiagnostik. Det är därför högst troligt att man även kommer att kräva att slippa informera om KUB-test och fostervattensprov, det vill säga information som gravida kvinnor har rätt till. 

Man kan även fråga sig om de kommer att vägra att utföra tidiga ultraljud, med tanke på att det åligger den som utför ultraljudet att informera kvinnan om eventuella fosterförändringar. Tillåter vårdvägrarens samvete verkligen det? Hur mycket finns då kvar av en barnmorskas arbetsuppgifter?

Driv inte opinion i vården

Mia Ahlberg, ordförande i barnmorskeförbundet, är en av dem som i en replik till Brita Storlund påpekat att svenska barnmorskor och gynekologer inte alls efterfrågar möjligheten att vårdvägra. Tvärtom motsätter sig alla organisationer som företräder svensk vårdpersonal det.

Det enda politiska partiet som driver frågan om samvetsfrihet eller vårdvägran är SD, vilket är en smula ironiskt då partiet i övrigt starkt motsätter sig religiösa särkrav. Man kan gissa att partiet gör skillnad på vilken religion det är som ställer kraven.

I övrigt drivs kraven på samvetsfrihet ofta av aktivistiska abortmotståndare som vill förvandla vården till en politisk arena för sina ideologiska ståndpunkter.

Det är naturligtvis fullt tillåtet att vara absolut abortmotståndare och att se preventivmedel som någonting odelat negativt, men den opinionsbildningen får föras utanför vården och inte inifrån. 

Det är ingen mänsklig rättighet att få arbeta som gynekolog eller barnmorska, men det är däremot en rättighet att få bästa möjliga vård. 

Vården har ingen plats för vårdvägrande predikanter. 


Replik: Vi motsätter oss inte alls fosterdiagnostik 


Läs också:

Även pojkar är offer för hederskulturen