Sofie Löwenmark
Mannen som greps i Köpenhamn friades ganska nyligen i en rättegång gällande ett brandattentat mot en shiamuslimsk lokal i Malmö. Förundersökningen avslöjar tydligt mannens tankar och avsikter. I chattkonversationer med sin mor (som försöker tala honom till rätta) berättar han att han är i Europa å ”statens” vägnar, alltså IS. Han säger att hans avsikt och mål är att begå terrordåd i Europa. Attacken mot shialokalen är det enda dåd IS har tagit på sig på svensk mark.
Att vi ligger i det europeiska toppskiktet av länder som har försett IS med flest rekryter per capita är känt sedan länge. Likaså fanns svensk inblandning i terrordåden i Paris och Bryssel. Sverige har i relation till andra länder en bristfällig terrorlagstiftning, vilket har resulterat i att landet kunnat fungera som ett tryggt växthus för denna typ av extremism. Ett växthus som dessutom allt för ofta har finansierats med skattemedel.
Radikalisering komme inte i form av ett luftburet virus
Det svenska förebyggande arbetet mot våldsbejakande extremism som startade våren 2014 kan enbart beskrivas som en flopp. Arbetet har kännetecknats av ändlösa panelsamtal, metodmaterial, värdeladdade ord och en uppsjö av projekt där ingen haft kännedom om eller kontakt med berörda målgrupper och miljöer. En del projekt har även motarbetat ytterligare kunskap och forskning.
Mycket arbete har lagts ner på att ringa in vad som kan ses som riskgrupper. Detta är givetvis inte fel i sig, men man slås av att de enkla svaren går igen och att de svårare frågeställningarna lyser med sin frånvaro. Det förefaller som att arbetet så här långt inte bara har kantats av okunskap utan även av stor ängslighet.
Den nationella samordnaren Anna Carlstedts uttalanden om att det är en "miljondollarfråga” varför så många från just Göteborg och Örebro har anslutit sig till IS är talande för hur naivt arbetet har bedrivits. Frågan är i själva verket relativt enkel att besvara. I dessa städer har det funnits krafter som resolut och effektivt har rekryterat människor. Dessa krafter i form av föreningar, moskéer och personer har ofta inte heller varit särskilt svåra att lokalisera.
Det har nästan låtit som om radikalisering kommer i form av ett luftburet virus, redo att sprida sin smitta lite här och var.
BRÅ måste arbeta utan skygglappar
Carlstedts mantra var ”Ingen föds till extremist”. Om detta är sannolikt alla överens. Men vad är det i det islamistiska extremistiska tankegodset som faktiskt lockar och attraherar så många unga människor idag? Det är den fråga som det behövs mer kunskap kring. Bakomliggande riskfaktorer i all ära, men mer intresse, vikt och forskning måste fästas vid själva ideologin - salafismen och i takfir-jihadismen.
Från och med den 1 januari 2018 går arbetet mot extremism över från den nationella samordnaren till Brottsförebyggande Rådet (BRÅ). Där ska det inrättas ett nationellt centrum mot våldsbejakande extremism. Vem regeringen tänker utse som chef för verksamheten är ännu oklart.
Av tidigare förlorade år går det att dra lärdomar. Låt oss hoppas att BRÅ nu sätter kompetens och verklighetsförankring i centrum utan några skygglappar.