Sofie Löwenmark
Lärare som inte vågar orosanmäla gängbarn. Skolanställda som bara talar öppet om sin arbetssituation om de får vara anonyma. Chefer som slår dövörat till inför larm inifrån verksamheten.
Expressen-journalisten Federico Moreno beskriver en skrämmande verklighet i sin läsvärda reportageserie om skolvåldet.
I mina kontakter med poliser och socialsekreterare i Göteborg stöter jag ofta på liknande vittnesmål.
En polis berättade för mig om ett ärende på en fritidsgård i kommunens regi. En fritidsledare hade varnat om en allvarlig hotincident.
Fritidsledaren ville att polisen tillfälligt skulle bistå med visst synligt skydd, men förklarade samtidigt att någon anmälan eller utredning inte var önskvärd eftersom sådant sköttes på annat sätt.
Det är alltså inte längre enbart klanerna och gängen som vill sköta sina konflikter själva. Även kommunanställda kan ogenerat förklara för polisen att rättsväsendet ska hållas utanför brottslighet som sker bland ungdomar i kommunal verksamhet
En annan polis berättade om hur han följt upp en orosanmälan som han gjort till socialtjänsten. Inledningsvis fick han information om att ärendet lät mycket allvarligt.
Men när socialtjänsten sedan plockade fram akten löd svaret: ”Du, jag ser efternamnet här nu. Jag kan säga med en gång att jag inte tror att vi kommer göra någonting med det här.” Namnet tillhör en av Göteborgs ökända kriminella klaner som har ett mycket stort våldskapital.
Vilka socialsekreterare vågar stå upp för barnen om de inte känner ett grundmurat stöd
Men att enskilda socialsekreterare inte vågar agera i sådana fall är inte förvånande, givet bristen på stöd från chefer.
För precis som i Morenos reportage möter jag personal som vittnar om hur hopplöst det är att lyfta vissa problem till ledningen. Uppgifterna tas inte på allvar – eller så förminskas de.
Problem som kan kopplas till religion, som slöjtvång och påtvingad bön, är närmast tabu. Andra känsliga ämnen har koppling till klaner och familjestrukturer – som synen på flickors frihet.
Anställda som är påstridiga och ändå tar upp den sortens frågor riskerar att få sin värdegrund ifrågasatt.
Stödet från chefer tycks ibland alltså utebli eftersom de är mer angelägna om att upprätta en fin fasad och bilden av en välfungerande verksamhet än att faktiskt arbeta för en hållbar arbetssituation för sina anställda – och för att hjälpa utsatta barn.
När gängvåldet diskuteras lyfter nu i princip alla politiker vikten av att socialtjänsten ingriper tidigt.
Men vilka lärare kommer att utsätta sig för risken att orosanmäla elever med klan- eller gängkopplingar om socialtjänsten regelmässigt lägger ned sådana utredningar?
Och vilka socialsekreterare vågar stå upp för barnen om de inte känner ett grundmurat stöd från chefer och ledning?
I Frankrike pågår just nu en offentlig debatt om pressen på skolpersonal efter en våg av islamistiska hot.
Den probleminsikten behövs även i Sverige. För insatser som riktar sig mot barnen till landets farligaste individer kan inte stå och falla med modet hos enskilda socialsekreterare.
Sofie Löwenmark är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hennes texter här.