Sofie Löwenmark
Rasmus Paludans islamfientliga turné och de efterföljande kravallerna har dominerat debatten ända sedan påskhelgen. Politiker kräver att rätten till religiösa provokationer ska inskränkas, och efterlyser strängare åtgärder mot attacker på poliser, räddningstjänst och egendom
Centerpartiets Annie Lööf menar att politiken kan behöva förtydliga att demonstrationer av Paludans karaktär inte behöver ges tillstånd i utsatta områden under den muslimska fastemånaden ramadan. Utgångspunkten tycks vara att det grova våldet blott var en överilad reaktion på en tydlig provokation. Inga demonstrationer, inga problem.
MP-språkröret Märta Stenevi hävdar å sin sida att upploppen vare sig har med etnicitet eller religion att göra. Hon har naturligtvis rätt i att upploppen inte handlar om etnicitet. Däremot är det i allra högsta grad relevant att tala om religion och kultur.
För kravallerna är tyvärr bara ett symptom på de religiösa och kulturella spänningar som jäser i Sverige. Det verkar Märta Stenevi och många andra politiker och opinionsbildare inte vilja kännas vid.
Jag har systematiskt gått igenom hur påskupploppen beskrivs i sociala medier och muslimska forum. Resultatet synliggör de enorma värderingskonflikter som finns i dagens Sverige.
Det offentliga Sverige har förfasat sig över att poliser skadats och att mammor kastat sten tillsammans med sina barn. Men på nätet hyllar många människor tvärtom upploppen. Det är inte fråga om någon enstaka kommentar som kan viftas bort som anekdotisk eller irrelevant. Omfattningen är betydande och kommentarerna sprids och får uppmuntrande stöd av män och kvinnor i alla åldrar.
Värderingsskillnaderna är helt enkelt avgrundsdjupa.
Här hyllas fanatismen och intoleransen som något gott. Det är möjligt att svenskar tycker att det våld som användes är tecken på inskränkthet men ”vi är stolta för vår intolerans; vi har kultur, heder och gränser”, skriver en användare apropå upploppen.
Andra skriver att ”vi är beredda att kompromissa om allt för att vara en del av det svenska samhället, förutom när det gäller vår religion, vår profet och vår koran.”
En del tackar bröderna som brände polisbilar som hämnd för att Koranen skändats.
De stenkastande personerna beskrivs i ett kvinnligt forum som muslimer som skrämmer samhällena i väst eftersom de förkastar den västerländska kufar-livsstilen med ”’frihet’ och elände” och i stället stolt håller fast vid ”det enda sättet att leva”.
Andra skriver att attackerna inte riktades mot Rasmus Paludan utan mot polisen och samhället som ”står upp för falskhet”.
Synen att islam inte under några omständigheter accepterar hån och hädelse är utbredd och vissa menar därtill att det är den svenska staten som är ansvarig: ”Koranbränningarna är inget annat än terrorism organiserad av staten praktiserad på en minoritet”. Vidare hävdas att ”de muslimska ungdomarnas upplopp orsakades av systematiska hathandlingar mot islam och muslimer, påtvingad integration, kidnappning av barn och stängning av muslimska skolor”.
Värderingsskillnaderna är helt enkelt avgrundsdjupa.
De som tror att de konflikterna enkelt kan skylas över genom att Rasmus Paludan och andra provokatörer förpassas till avlägsna rastplatser begår ett mycket allvarligt misstag.
Sofie Löwenmark är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hennes texter här.