Sofie Löwenmark
SVT:s Uppdrag granskning har i två program beskrivit problematik kring islamiska äktenskap. Det första programmet fokuserade på tidsbegränsade shiamuslimska äktenskap där imamer avslöjades med att i princip ägna sig åt skattefinansierat koppleri. Det andra programmet visade hur hopplöst svårt det är för muslimska kvinnor att bli skilda enligt islam när mannen inte samtycker.
Men det finns ytterligare avarter. Minst två svenska moskéer med juridisk vigselrätt kräver tillstånd från kvinnans så kallade manliga ”vårdnadshavare” för att överhuvudtaget förrätta vigslar. Det arabiska ordet för fenomenet är wali vilket i det här sammanhanget betyder väktare.
De omskrivna moskéerna i Gävle och Västerås ställer kravet öppet på sina hemsidor. Förutom de juridiska kraven på hindersprövning, två vittnen och id-handlingar efterfrågar moskéerna också dokumentet ”Kvinnans vårdnadshavare (far, farbror, morbror, farfar eller bror)”.
Kravet gäller alltså inte för islamisk vigsel – som SVT:s reportage fokuserade på – utan för juridiska vigslar som man utför på uppdrag av staten.
Hur vanligt det är med sådana krav är svårt att veta. De flesta moskéer med juridisk vigselrätt ställer inga sådana krav på sina hemsidor. Men det kan finnas ett mörkertal. Flera moskéer hänvisar till kontakt med imamer för ytterligare information om vigslar.
En förening i Uppsala som erbjuder juridiska vigslar har också lagt upp kopior av äktenskapsbevis där det tydligt framgår att kvinnans vårdnadshavare måste godkänna vigseln.
Kravet innebär att kvinnor kan förhindras att ingå äktenskap med den de själva önskar att gifta sig. Att så också sker har jag personligen fått vittnesmål om, i ett fall tog det ett år för paret att hitta en imam villig att viga dem då kvinnans familj motsatte sig äktenskapet.
Men kravet leder också till andra problem. När den manlige vårdnadshavaren inför imamen måste godkänna kvinnans val av make öppnar det dörrarna för direkt påverkan och äktenskapstvång. För hur ska imamerna kunna försäkra sig om att kvinnan självständigt valt sin make när en manlig företrädare ges mandat att tala i hennes ställe?
För kvinnor som är nyanlända i Sverige måste moskéernas krav för juridisk vigsel vara extra förbryllande. Är det moskéns egna påhitt eller är det staten som kräver godkännande från kvinnans manliga vårdnadshavare? Finns den patriarkala ordning de lämnade bakom sig också i det nya hemlandet?
Om moskéernas krav bryter mot äktenskapsbalken är inte helt lätt att reda ut, men mycket tyder på att det inte gör det. Lagen är utformad för att skydda mot tvång och mot att minderåriga ingår äktenskap. Problematiken att en manlig vårdnadshavare kan förvägra kvinnan att ingå äktenskap fanns nog inte ens på kartan när lagen utformades.
Om det krävs lagändring för att komma åt missbruket måste det ske skyndsamt. Det är förfärligt att statens vigselrätt kan utnyttjas av moskéer för att ta ifrån kvinnor deras beslutsrätt.
Inte en enda skattekrona bör heller gå till de samfund som arrangerar tillfälliga äktenskap med utsatta kvinnor mot avgift, förnekar kvinnor islamisk skilsmässa eller som kräver tillstånd från män för att låta kvinnor gifta sig.
Det måste vara nog nu.