Sofie Löwenmark

Mammor står själva för mycket av hedersvåldet

Mammorna är djupt inblandade i hedersförtrycket, visar Sofie Löwenmarks djupdykning i LVU-domar. OBS! Bilden är arrangerad.

Högljudda debattörer har länge klumpat ihop det kollektiva hedersförtrycket med mäns våld mot kvinnor. Mammornas djupa inblandning i övergreppen visar vilket svek det är mot de utsatta flickorna.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Under en tid har jag systematiskt läst LVU-domar som är hedersrelaterade. Domarna – som krävs för att socialtjänsten ska få ta till tvingande åtgärder – ger en nattsvart inblick i de utsatta barnens liv. 

Utöver en utbredd psykisk misshandel förekommer fysiskt våld i nästan samtliga fall. Det handlar om omfattande, grov och systematisk våldsanvändning med allt från örfilar och knytnävsslag till strypgrepp och sparkar. Även tillhyggen i form av sladdar eller olika köksredskap noteras regelbundet i domarna. 

På kargt domstolsspråk dyker det emellanåt upp rent fasansfulla meningar som ”personsäkerhetspolisen bedömer att den unga svävar i livsfara i sin hemmiljö”.

Den allmänna bilden är nog att det främst är pappor eller bröder som står för våldet, i de mest uppmärksammade rättsfallen är de ju gärningsmän. Men LVU-domarna visar att mammorna spelar en viktig roll i förtrycket. De utövar själva våld i väldigt hög utsträckning och de sanktionerar även att bröder eller andra familjemedlemmar slår och hotar flickorna. 

Debattörerna har inte förstått – eller inte velat se – det kollektiva förtrycket.

Antalet familjemedlemmar som utövar våld mot flickorna varierar. I bland är det en, ibland flera, som slår dem på regelbunden basis. Bland våldsutövarna förekommer, utöver föräldrarna, främst bröder, men också andra släktingar som kusiner, fastrar och farbröder. I några enstaka fall medverkar storasystrar.

I en del fall finns ingen pappa i hemmet. Då utövas våldet ofta antingen enbart av mamman eller, sanktionerat av henne, av söner. Ofta både och. Men mönstret med mammans aktiva roll går igen även i familjer där pappan är närvarande.

Mammor påstår ofta att döttrarnas vittnesmål är rena fantasier. ”Hon gör det för uppmärksamhet”, ”hon ljuger ofta”, ”hon har hört talas om att flickor som påstår sig vara utsatta för hedersförtryck kan få egna lägenheter och en större frihet” och ”det är rykten som spridits bland flickor i skolan eller i området”. 

I de ytterst få fall där mamman ställer sig på dotterns sida är hon själv i regel våldsutsatt och befinner sig inte sällan på skyddat boende. 

Domarna visar att det var längesedan hedersförtryck var ett problem centrerat till storstädernas förorter. I dag finns det i alla småkommuner och i alla småstäder.

En annan insikt är att våldet som flickorna utsätts för leder till en bristfällig skolgång för de utsatta flickorna. Det handlar ofta om att de inte tillåts delta fullt ut – eller inte alls – i ämnen som idrott och musik eller i simundervisningen.

Men flickorna berättar i dom efter dom även om hur de hålls hemma från skolan för att dölja synliga skador från våldet. De sjukskrivs för påhittade åkommor enstaka dagar eller veckovis. Flickorna beskriver en sorg över att inte få sin undervisning, att inte få träffa sina vänner och att inte slippa undan familjens övervakning ens för några timmar. 

Länge har högljudda röster velat klumpa ihop hedersrelaterat våld med mäns våld mot kvinnor. Debattörerna har inte förstått – eller inte velat se – det kollektiva förtrycket. Mödrarna har setts som offer för en toxisk manlighet, inte som förövare som plågar sina barn.

Mammornas djupa inblandning i övergreppen visar vilket svek det är mot de utsatta flickorna.


Sofie Löwenmark är nygammal fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Fler texter av henne kan läsas här.