Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Sofie Löwenmark

Låt inte salafisterna sprida sin unkna kvinnosyn

Gårdsten räknas som ett utsatt område i Göteborg. Foto: HENRIK JANSSON / GT/EXPRESSEN
En kvinna i niqab. Bilden är en genrebild. Foto: lev dolgachov

Det talas en hel del om ”moralpoliser”, som håller efter kvinnor i förortsområden – men vilka är de och hur ser deras moraliska ideal egentligen ut?

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

De salafistiska predikningar om kvinnan och hennes rättigheter som sprids på nätet följer ofta ett och samma mönster. De inleds med påpekanden om att kvinnan har oerhört stark ställning inom islam. Detta bevisas genom en historisk exposé som ska visa att kvinnans rättigheter kom med islam.

Det är inte vördnad, utan objektifiering

När föreläsaren väl är framme vid nutiden byter han emellertid spår och övergår till att prata om vilka regler som gäller här och nu. Det påpekas att en ”rättrådig” hustru inte får lämna bostaden utan mannens tillåtelse. Hon bör inte yrkesarbeta och får inte neka sin make sex (annat än vid sjukdom och menstruation). Slöjan är förstås ett absolut krav, men omfattas även den av ett strikt regelverk. En hijab får inte ha andra färger än vitt-grått-svart. Den får inte vara utsmyckad eller på annat sätt locka till sig blickar. Klädseln får inte vara så tajt att kvinnans former kan anas. Den ”starkaste” kvinnan klär sig i heltäckande niqab, där ansiktet inte syns. 

Reglerna motiveras med att de speglar en vördnad för kvinnan, men predikanterna avslöjar ofta att det i själva verket handlar om objektifiering och ägande. En populär predikant frågar retoriskt sin manliga publik om de vill ha en chokladbit utan papper, som andra har vidrört och som lockar till sig flugor, eller om de föredrar en som är inslagen i papper.

Budskapen från dessa predikningar sprider sig sedan i den salafistiska miljön. I ett Youtube-klipp talar en ung man, känd från Göteborgs missionerande (dawah) miljö, med ett par tjejer i hijab. Han klandrar dem för att de har sminkat sig eftersom kvinnor inte bar smink på profetens tid. Genom att sminka sig riskerar flickorna att gå miste om sina platser i paradiset, menar han. Att hans sneakers är ett ännu nyare påfund än smink bekommer honom inte. När okända kvinnor ska tillrättavisas kan man uppenbarligen välja och vraka fritt bland de historiska exemplen. 

Salafismen växer sig starkare i Sverige

I Göteborg går budskapen igen i skolmiljön. På en kritiserad friskola bär flera kvinnliga lärare niqab, könsseparerad undervisning förekommer och på lektionstid har flickorna – under den nyspråkliga ämnesbeteckningen ”likabehandlingstid” – hänvisats till att sitta längst bak och lyssna på en lärare som påpekar att kvinnor bör synas så lite som möjligt i samhället. 

Att dessa extrema uppfattningar om hur kvinnor förväntas uppföra sig har gjort avtryck i Göteborgs utanförskapsområden är tydligt. Gatubilden domineras av män. Här ser man det omgivande samhället som en moraliskt förfallen plats för ”otrogna” – som man helst bör distansera sig ifrån. 

Att salafismen växer sig starkare i Sverige är skäl för oro. Även om bara en liten gren är direkt våldsbejakande står många av budskapen i direkt konflikt med samhällets ideal om jämställdhet och jämlikhet. 

De, mestadels kvinnor, som har försökt fästa uppmärksamheten på moralpolisernas existens och agerande har i sin tur ofta avfärdats som islamofoba eller fördomsfulla. Men kvinnors rättigheter får aldrig tryckas undan efter önskemål av konservativa, religiösa krafter.  

Det vore på sin plats med en feministisk inrikespolitik innan vi åtar oss att fixa omvärlden. 

 

Läs också: Jämställdhet skapas inte på en myndighet – tvärtom 

I tv-spelaren nedan visas ledarsidans åsiktsprogram Ledarsnack. Ann-Sofie Hermansson, Göteborgs starka kvinna, får både ris och ros för sin kamp mot extremister och moralpoliser. Nalin Pekgul och hon gästar Ledarsnack.