Sofie Löwenmark
Från politiskt håll har handlingsplaner blivit ett enkelt sätt att visa politisk handlingskraft. Kraven på nya planer signalerar beslutsamhet och insikt. Frågan är om handlingsplanen innebär så mycket annat än det.
Låt oss ta Göteborg som exempel. För ett par år sedan hade staden tappat greppet om alla handlingsplaner som var i omlopp. En inventering ansågs nödvändig, om inte annat så för att ta reda på hur många planer som fanns och om deras syften överhuvudtaget harmonierade med varandra. Kanske behövdes det rentav en handlingsplan för att hantera alla handlingsplaner.
Inget område verkar vara för stort eller för litet för en egen handlingsplan: För inkluderande språk i kommunens blanketter, mot rasism och för en jämlik stad för att nämna några av stadens planer.
Att ständigt lägga resurser på att mata ut olika handlingsplaner riskerar att leda till ökad byråkrati och sannolikt till mindre konkret handling. För handlingsplanerna kommer inte med en armé av fotfolk redo att ta sig an planens ambitioner. Istället kräver de fler samordnare och administratörer. Det kan gå ut över det faktiska arbetet. Fler byråkrater hjälper sällan första linjens personal som ska hantera de konkreta problemen.
Det gäller inte minst inom de områden som politikerna har svårast att komma till rätta med, som hedersförtryck, radikalisering och gängkriminalitet.
Ännu en handlingsplan lovade att samtliga utsatta områden ska vara borta från polisens lista redan 2025.
Tjänstemän som utformar planerna vet ofta att de rör sig på känslig mark. Orden vägs på guldvåg vilket för med sig att de faktiska problemen ofta beskrivs på ett utslätat sätt. Det resulterar i sin tur i att de föreslagna åtgärderna mest av allt påminner om luft, tryfferad med rena självklarheter som att lagen på området alltid ska följas.
I Göteborg blev handlingsplanen mot hedersrelaterat våld och förtryck en långkörare. I första versionen låg tonvikten på ett problematiserande av begreppet hederskultur. De rent faktiska problemen förminskades så till den grad att det i slutändan var svårt att förstå vad planen var tänkt att bekämpa.
Tidigare i år framfördes hård kritik mot stadens nya plan för att stoppa gängkriminalitet. Den handlingsplan som följde beskrevs i remissvaren som så urvattnad att den var i närmaste helt meningslös.
Ännu en handlingsplan lovade att samtliga utsatta områden ska vara borta från polisens lista redan 2025. I Göteborg innebar förvisso senaste lägesbilden en förbättring i jämförelse med tidigare.
Men handlingsplanens mål är så orealistiskt att det inte kan beskrivas som annat än önsketänkande.
Ett annat problem är att när en plan väl har klubbats, ger den sken av att någonting har skett, att ett viktigt arbete satts i gång. Vilket kan resultera i att andra åtgärder uteblir eftersom skapandet av en handlingsplan ger intryck av att problemen är på väg att åtgärdas.
Istället för fluffiga och kontraproduktiva handlingsplaner som lovar stort men levererar smått, borde politikerna koncentrera sig på konkreta, finansierade och riktade insatser mot identifierade problem. Därefter bör insatserna utvärderas. Gav det något? Är svaret nej är nästa fråga vad som går att lära av det för att vässa arbetet framöver.
Att enbart lansera fler handlingsplaner kan tyvärr vara ett effektivt sätt att se till så att ingenting händer alls.