Sofie Löwenmark
Under många år har jag varit djupt engagerad i olika jämställdhetsfrågor, speciellt mäns våld mot kvinnor i hederskulturer. Ändå sörjer jag inte att Jämställdhetsmyndigheten blott ett år efter bildandet ser ut att gå i graven.
Beskedet att finansieringen av myndigheten dras in i M:s och KD:s budget har mötts av högljudda protester. Men svensk jämställdhet kan inte stå och falla med en nystartad myndighet med oklara direktiv.
Redan när Jämställdhetsmyndigheten inrättades varnade statsvetarprofessorn Bo Rotstein på DN Debatt för att ”statlig opinionsbildning” kan skada det demokratiska systemet. Det folkliga engagemanget riskerar att minska om staten ska säga åt människor vad de ska tycka - i stället för tvärtom.
Jämställdhetsmyndigheten läggs ned
När man läser myndighetens beskrivning på hemsidan möts man redan i första stycket av ett politiskt budskap med aktivistiska förtecken: ”I grunden handlar jämställdhetsarbetet om att omfördela makt och resurser för att uppnå målen.”
Vad betyder det? Hur ska makt och resurser omfördelas? Vilket och vems mandat har man för att driva omfördelningen och hur långt får man gå?
Fokuseringen på lika utfall snarare än lika rättigheter gör att rena rättighetsfrågor, som mäns våld mot kvinnor och hederskultur, får slåss om utrymmet med icke-frågor såsom ”menscertifiering” och fler ”kvinnliga röster mot kärnvapen”.
Jämställdhetsmyndigheten lyfter bland annat gatuprostitution och trafficking. Hur myndigheten ska förändra något där är dock höljt i dunkel. I Göteborg - där myndigheten är stationerad - avvecklades polisens prostitutionsgrupp för flera år sedan, som en följd av bristande resurser. Men det som behövs för att spränga traffickingligor är just omfattande polisiärt spanings- och avlyssningsarbete och en rättskedja med resurser.
Att myndighetens ledningsgrupp består av åtta kvinnor och en man är också en smula märkligt. Givetvis handlar många jämställdhetsfrågor om flickor och kvinnor. Men samtidigt har frågor med annan karaktär seglat upp de senaste åren, som att pojkar i betydligt högre utsträckning halkar efter i skolundervisningen. Mer manlig representation på myndigheten kanske skulle ha kunnat ha varit ett sätt att se till att sådana områden inte glöms bort.
Överdrivna reaktion
Vittnesmålen om hur dåligt arbetsklimatet har varit på myndigheten bör också tas i beaktande, interna rapporter har påtalat mobbning och trakasserier. Över 70 procent av de anställda uppgav att de mår så dåligt att de ligger i riskzonen för ohälsa.
Trots dessa många frågetecken om myndighetens verksamhet har politiker från olika läger beklagat nedläggningen i alarmistiska ordalag. Den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Karin Rågsjö har kallat nedläggningen ”SD:s och vulgärhögerns trofé”. Liberaler har likställt myndighetens betydelse med införandet kvinnlig rösträtt. Annika Hirvonen Falk, MP, talade om ”en katastrof för jämställdhetsarbetet i hela landet”.
Själv oroar jag mig mer över politikernas övertro på vad nystartade myndigheter med oklara riktlinjer kan åstadkomma. Att inte vara entusiastisk över Jämställdhetsmyndigheten är inte detsamma som att vara emot jämställdhet. I viss mån är det faktiskt precis tvärtom.
Läs också: