Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Sofie Löwenmark

Även pojkar är offer för hederskulturen

20-årige Abbas Rezai hedersmördades i Högsby 2005. Foto: OKÄND

För att till fullo förstå hedersförtrycket måste man granska de olika roller som unga pojkar spelar i det - både som förövare och som offer. 

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

20-årige Abbas Rezai mördades av sin flickväns föräldrar under tortyrliknande former i småländska Högsby 2005. Motivet var att föräldrarna ansåg att familjens heder äventyrades av dotterns relation med Rezai. 

Paret hade först flytt tillsammans, men de lurades tillbaka med falska löften om att de skulle få gifta sig. Dottern skulle i stället giftas bort med en man som föräldrarna hade valt ut.

Hederskultur drabbar männen

När hederskultur diskuteras i Sverige beskrivs pojkar och män ofta som förövare, medan flickor och kvinnor ses som offer. Vid mordet på Abbas Rezai utfördes dock det grövsta våldet av flickvännens mamma. Hon ska bland annat ha hällt kokande olja över honom.

Fallet visar hur pojkar och män kan utsättas för hedersförtryck på olika sätt. Värst drabbad blev förstås Abbas Rezai som torterades och mördades. Men storebrodern i familjen hade tidigare tvingats att vaka över sin syster i skolan och se till att hon inte pratade med killar. Efter mordet var det också han som gick till polisen för att ensam ta på sig ansvaret för dådet. Det ledde till att han dömdes till ett långt fängelsestraff samt utvisning.

Flera år senare vågade storebrodern dock berätta hur mordet verkligen gått till och efter resning dömdes i stället de båda föräldrarna. Då hade de redan börjat planera för att även gifta bort sonen mot hans vilja.

För att till fullo förstå hedersförtrycket behöver man granska de olika roller som unga pojkar spelar i den - både som förövare och som offer. 

I länder där hederskulturen ständigt är närvarande fostras söner till att ta hand om sina systrar. Fäder används till att vakta sina döttrar och fruar. Vad de själva önskar saknar betydelse. 

Det omgivande samhället, liksom släkten, bevakar i sin tur att detta sköts korrekt. En pojke som i stället vill försvara sin syster riskerar själv uteslutning eller straff.

Det finns fler exempel i Sverige på att en son - likt i fallet Abbas Rezai - har tvingats att ta på sig mord som föräldrar eller andra äldre släktingar har begått. Detta för att straffet blir så pass mycket lägre för unga personer.

Arrangerade eller rena tvångsäktenskap drabbar också pojkar i stor utsträckning. Att som pojke komma ut som homosexuell inom hederskulturen är i princip omöjligt och förenat med stor fara. Det finns flera fall i Sverige där homosexuella pojkar utsatts för mordförsök av sina familjer. Valet står närmast mellan att tiga och att klippa banden och söka skyddat boende.

Sverige har svikit

Ett särskilt misslyckande för Sverige är att de strukturer som upprätthåller hederskulturer har kunnat byggas upp även här i utsatta områden. Föräldrar, söner och döttrar som inte vill leva efter hedersnormer är ofta påpassade av sin omgivning. Jag har själv erfarit hur svårt det kan vara för unga killar att aktivt engagera sig och stå upp mot hedersförtryck. Det händer rentav att söner sätter upp hedersnormer i familjer - trots att deras föräldrar aldrig tidigare har levt så.

Segregationen men även kulturrelativism har bidragit till den situation vi nu har i Sverige. Den missriktade välvilja det innebär att betrakta alla kulturuttryck som likvärdiga, har låst in unga människor i hedersförtryck. 

Vad som behövs är nolltolerans. Det behövs också i högsta grad en egen brottskategori för hedersbrott. Symbolvärdet av det vore stort. I hemländerna är heder ofta en förmildrande omständighet vid mordfall.

Staten bör tydligt visa det är skamligt att begå brott i hederns namn i Sverige.

 

Läs också:

Låt inte föräldrar dra in sina barns medborgarskap 

 

I spelaren nedan: Ledarsnack om hedersförtryck med Juno Blom, L, och Amineh Kakabaveh, V.