Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Sofie Löwenmark

Könsstympade hjälps inte av svensk ängslighet

Anissa Mohammed Hassan har vittnat om det tryck hon utsattes för av landsmän om att könsstympa sin dotter, när de två kom till Sverige från Somalia.Foto: PETER HOLGERSSON / RUNPIX & BILDBYRÅN / PETER HOLGERSSON / RUNPIX & BILDBYRÅN

Relativisering får inte stå i vägen för arbetet mot könsstympning. Varje förhindrad stympning är en gigantisk seger.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

I en unik dom i förra veckan dömdes en man i Blekinge till fängelse för att ha planerat att könsstympa sina två döttrar. Trots att könsstympning förbjöds i Sverige redan 1982 finns det dock bara två svenska domar för utförd könsstympning, båda från 2006. Då handlade det om stympningar som genomförts i Somalia.

Huruvida könsstympning även har ägt rum på svensk mark och i vilken omfattning är okänt och omtvistat. Svenska forskare tonar gärna ner problemen och framhåller att attityderna är i snabb förändring hos berörda invandrargrupper.

En av Sveriges främsta forskare på området - Sara Johnsdotter, professor i hälsa och samhälle med inriktning på medicinsk antropologi - tenderar återkommande att ägna sig åt relativisering av sedvänjan. Johnsdotter vill inte ens använda begreppet könsstympning. Anledningen, säger hon, är att ordet kan uppfattas som "stigmatiserande". I stället används det missvisande "kvinnlig omskärelse". Men rakbladen används huvudsakligen på barn och inte på ”kvinnor”. Ord har betydelse.

Kvinnlig omskärelse inte rätt begrepp

En av de två svenska domarna för utförd könsstympning fick Johnsdotter att skriva boken "Ali och den svenska rättvisan". Där utpekas en 16-årig könsstympad flicka som vunnit i tingsrätt och hovrätt som lögnare. Den dömde faderns ord betraktas däremot som sanning.

Likaså hävdar Johnsdotter att det fåtaliga antalet anmälningar visar att företeelsen är ovanlig. Det är anmärkningsvärt. Det borde inte vara omöjligt att förstå hur svårt det är för drabbade flickor att anmäla. Anmälningsantalet säger inget om utbredningen. Mörkertalet är troligen stort.

På samma sätt hävdar Johnsdotter att attityden till könsstympning förändras snabbt hos invandrare från länder där sedvanan är vanligt förekommande. Det stämmer säkerligen till viss del, men det finns också en betydligt mörkare bild som Johnsdotter inte vill se.

Anissa Mohammed Hassan har vittnat om det tryck hon utsattes för av landsmän om att könsstympa sin dotter, när de två kom till Sverige från Somalia. Efter att hon börjat engagera sig mot könsstympning har hon hotats. Hon har tvingats att gömma sig med dottern och de lever nu med skyddad identitet.

"Att tala om könsstympning är farligt. Att vägra stympa sin egen dotter även om man nu bor i Sverige är ännu värre", säger hon.  

Könsstympning i Sverige

 Att det fortfarande finns stöd för könsstympning även i Sverige visar en intervju med man som har bott här i 26 år och som i SVT häromåret beskrev könsstympning som någonting mycket bra. Han beklagade att många yngre män med samma etniska bakgrund som han inte delar hans uppfattning. 

Ängslighet och relativisering får inte stå i vägen för det förebyggande arbetet mot könsstympning i Sverige. Nyanlända flickor och kvinnor som redan drabbats och plågas av infektioner, smärta och svårigheter att kissa behöver också lättare få tillgång till vård. Fler behöver lagföras i de fall det är möjligt. Mer, bredare och mindre kulturrelativistisk forskning om hur vi bäst förebygger könsstympning måste till.

Varje enskild förhindrad stympning måste ses som en gigantisk seger. Vi får inte svika flickor i Sverige. 

 

Läs också:

Sverige är ett tryggt växthus för IS-terrrorn