Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Socialtjänsten kan inte lösa politikernas skulder

Det kan gå våldsamt till. Polis tillkallades när det blev storbråk på ett HVB-hem i Göteborgstrakten 2016.
Foto: HENRIK JANSSON / HENRIK JANSSON GT/EXPRESSEN

Socialtjänsten är den stora frälsaren, enligt politiker som talar gängbrottslighet och barnrån. Men frälsaren är stressad, svulten och förvirrad. 

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Under många decennier var det populärt bland politiker att lägga ansvaret för brännande samhällsproblem på skolan. I dag är det en annan institution som ofta pekas ut som den magiska räddaren i nöden: socialtjänsten. 

Politiker förklarar strängt i tv-nyheterna att kommunernas socialtjänster måste förebygga gängkriminalitet och ungdomsrån, få fason på de barn och unga som redan är kriminella - och, om nödvändigt, lyfta ut barn ur deras destruktiva miljö. Socialtjänsten ska dessutom, förstås, se till att alla barn som far illa hemma får skydd och stöd i det offentligas famn. 

Men hur ser det ut i verkligheten, om man lyfter på stenen? 

Enligt rapporten ”Vad vi sett 2019”, av Inspektionen för vård och omsorg, ser det inte lysande ut. Socialtjänsten får mycket kritik: de utreder inte orosanmälningar fort nog och sölar med skyddsbedömningar. Insatserna följs heller inte upp som de ska. 

Konsekvenserna kan bli att barn inte får det skydd de behöver eller att de hamnar på fel sorts boende. 

Trycket mot socialtjänsten

Det är ingen ny kritik, och inte förvånande heller, eftersom socialtjänsten lider av socionombrist och hög personalomsättning; alltför ofta läggs de tunga fallen på nyutexaminerade socialsekreterares axlar.

Och trycket är enormt. 2018 gjordes det 331 000 orosanmälningar till socialtjänsten - närmare 1 000 anmälningar om dagen. Drygt 8 procent av alla barn i Sverige ”kom till socialtjänstens kännedom”, som Ivo skriver. 

38 000 barn placerades utanför hemmet, i familjehem, på HVB-hem eller i stödboende, åtminstone en gång under året. 

Och hur fungerar boendena, då?

De flesta ”har det bra” på sina boenden, enligt Ivo, som dock påpekar i nästa andetag att det förekommer ”våld, kränkningar och övergrepp, både av medboende och av personal”. Mörkertalet tros vara stort - exakt hur stort det misstänks vara, illustreras väl av att myndigheten hänvisar till en undersökning av tidningen Veckorevyn, som visade att det hade skett över 100 sexuella övergrepp på HVB-hem under fyra år. (2019)

Grova brottslingar på HVB-hem

En annan hårresande sak är att det finns HVB-hem som saknar tillstånd. Andra boenden skriver in ungdomar som de inte har tillstånd att ta hand om, det kan vara ”fel” kön eller åldersspann. Eller så tar de in alldeles för många. 

Andra problem kan man ha förståelse för: HVB-hem kritiseras för att de använder ”otillåtna begränsningsåtgärder” mot de unga, som att drogtesta, beslagta mobiltelefoner och genomsöka rum. 

Den typen av åtgärder får man bara vidta inom den slutna ungdomsvården, förklarar Ivo. Men i slutenvården råder det akut platsbrist, vilket har lett till att unga som har begått riktigt grova brott hamnar på HVB-hem. Inte konstigt om man tvingas att tänja på reglerna. 

Sammantaget är detta ett stressat, svultet system där varken kompetent personal eller lämpliga institutionsplatser räcker till. Volymerna är så stora, klientelet så brokigt - och i vissa fall farligt. 

Det finns inga snabba lösningar, men om Kriminalvården tog över ansvaret för tungt kriminella ynglingar skulle socialtjänsten rimligen ha mer tid och resurser att lägga på barn som behöver skydd och trygghet.  

När resurserna tryter måste man prioritera.