När regeringen lade fram sin vårbudget i förra veckan var centerpartisterna kritiska. Stödet till bönderna ansågs vara för lågt.
Väntan på mer pengar blev dock kort. Bara sex dagar senare föreslog finansminister Mikael Damberg och centerpartisten Martin Ådahl ett nytt stödpaket till lantbruket om två miljarder kronor.
Damberg hade kunnat parafrasera Groucho Marx: Det här är vår budget. Gillar ni den inte så har vi andra.
Fram till alldeles nyligen var budgetpresentationer något högtidligt. På hösten presenterade regeringen den stora budgeten och på våren gjordes mindre förändringar.
Pandemin förändrade det. Under 2020 lade regeringen fram tolv extra ändringsbudgetar utöver de ordinarie budgetpropositionerna. I fjol var antalet åtta.
Det har funnits goda skäl att bryta mot praxis. Den snabba virusspridningen och en världsekonomi i fritt fall gjorde att regeringen var tvungen agera snabbt för att stärka sjukvården, hushållen och företagen.
Men vanan verkar vara svår att bryta.
Hittills i år har regeringen redan presenterat sex olika extra ändringsbudgetar. De har handlat om allt från att kompensera hushållen för stigande elpriser till att tillfälligt sänka bensinskatten och skattebefria parkering vid arbetsplatser.
När statsråd kräver höjda bidrag för att tomatpriset stiger är det nog tyvärr att hoppas på för mycket.
Men det tar inte slut där. Jordbruksstödet kommer så småningom i en sjunde extrabudget, tusenlappen till landets alla bilägare i en åttonde.
Det finns extraordinära händelser som kan förklara behovet av snabba åtgärder även i år: omikronvarianten, kriget i Ukraina och ändrade EU-regler för jordbruksstöd.
Men historien visar att det går att hantera stora kriser utan att låta statens skattkista ständigt stå på glänt. Under finanskrisen 2008 och 2009 gjordes inga extra ändringsbudgetar, under flyktingkrisens 2015 blott en enda.
S-regeringen verkar helt enkelt ha fått smak för att hala fram plånboken. Det signalerar väl handlingskraft att dela ut reda pengar direkt. Det kan också finnas ett mått av taktik i agerandet där vårbudgeten fylls med i huvudsak mindre politiskt laddade förslag för att kunna gå igenom, medan mer känsliga förslag delar läggs i ändringsbudgetar.
Det må låta trist och formalistiskt. Men den ordnande budgetprocessen har tjänat Sverige väl. Utgifter har vägts mot varandra och oppositionen har haft tid att överväga alternativ. Sådant hinns inte med när extrabudgetarna ska stressas genom riksdagen.
Det största problemet är dock att extrabudgetarna inte behöver finansieras. Det förvärras av att även oppositionen spenderar pengar vid sidan om budgeten numera – i fjol såg man exempelvis till att ge äldreomsorgen fyra miljarder kronor extra.
Regeringen borde spara extrabudgetarna till verkliga kriser och ansvarsfulla partier borde över blockgränsen ta fram regler som kräver att de finansieras.
Men i en tid när statsråd kräver höjda bidrag för att tomatpriset stiger är det nog tyvärr att hoppas på för mycket.