Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Snälla MP - ge oss ett friår från sprängdåd i stället

Utvecklingstid är bara en uppdaterad version av Miljöpartiets gamla favoritreform friåret.Foto: CHRISTINE OLSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
Miljöpartiets språkrör Isabella Lövin borde baxa friåret till sophögen.Foto: FREDRIK SANDBERG/TT / TT NYHETSBYRÅN

Att slänga miljarder på ett friår är det sista som Sverige behöver. Miljöpartiets lättsinne är provocerande och borde hållas på betryggande avstånd från budgeten.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Antalet sprängdåd ökar kraftigt i Sverige; mellan januari och juli i år skedde 120 sprängningar. Ett annat sätt att uttrycka saken är att sprängdåd har blivit vardag - en del av det nya normala - i ett av världens mest utvecklade länder. Det är surrealistiskt.

Lägg till detta en välfärd som knäar under tyngden från växande behov liksom en kraftig inbromsning av ekonomin - och en känsla av allvar infinner sig. Detta är inte tid för politiska utsvävningar och frikostiga reformer. Tvärtom gäller det att fokusera på det allra mest skyddsvärda: välfärdens och den hårda statens kärna.

Men så resonerar inte partierna bakom Januariöverenskommelsen. Under torsdagen samlas regeringen traditionsenligt på Harpsund och därefter väntar veckor av presskonferenser med nyheter från den kommande budgeten.

Reformen kräver en stor byråkrati

En av dessa kommer med största säkerhet att handla om införandet av ”utvecklingstid”. Det är en gammal beprövad idé i ny förpackning. Mellan år 2005 och 2007 var Miljöpartiets friår i kraft i hela landet. Erfarenheten gav inte mersmak; reformen var dyr och slutsatsen blev att friåret på lång sikt leder till en minskning av sysselsättningen - alltså motverkar sitt eget syfte.

Men sådan kritik har inte dämpat den gröna entusiasmen. Genom åren har favoritreformen lanserats gång på gång men under olika namn. I den senaste versionen kallas friåret alltså för ”utvecklingstid” och kräver att den lediga parten studerar, driver ett eget företag eller provar på ett annat jobb.

Vid en första anblick kan det framstå som en lovande uppdatering. Problemet är att detta i sin tur kräver en omfattande byråkrati, som ska byggas upp inom Arbetsförmedlingen. Ja, det vill säga samma krisande och ledarlösa myndighet som nu både bantas ner och stöpa om.

Prislappen är inte heller att leka med. I ett inledningsskede beräknas den kosta två miljarder kronor, men reformen kan därefter svälla till en kostnad av tio miljarder beroende på intresset.

Baxa friåret till sophögen i stället

Det är ett idiotiskt slöseri med pengar och arbetskraft. MP säljer in reformen med motiveringen att den kan avhjälpa bristen på bland annat poliser och lärare. Men SKL, Sveriges kommuner och landsting, oroar sig tvärtom för att det nya friåret ska spä på arbetskraftsbristen.

Såväl Svenskt Näringsliv som de fackliga organisationerna sågar idén i sina remissvar. Saco varnar bland annat för att förslaget ska undergräva befintliga system för omställning och kompetensutveckling. 

”Löntagarfonder är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit”, diktade dåvarande finansminister Kjell-Olof Feldt (S) en gång uppgivet. Gissningsvis tänker Magdalena Andersson samma sak om utvecklingstiden, låt vara att skadan är begränsad.

En bättre lösning hade varit att uppmana MP att baxa friåret till sophögen.