Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Sluta hyckla om biståndet

Kvinnliga arbetare på pappersbruket Bai Bang i Vietnam, ett mångmiljonprojekt som byggts upp med hjälp av svenska biståndspengar.Foto: Leif Engberg

LIBERAL 130306

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Finansminister Anders Borg, M, vill ta mer pengar ur biståndsbudgeten för att betala för den ökande kostnaden för asylsökande i Sverige. Det är rimligt. Dels eftersom migration ofta är ett mer effektivt sätt att lyfta människor ur fattigdom än bistånd - både för den som flyttar och för släktingar som blir kvar i hemlandet. Dels eftersom det finns en hel del att förbättra i svenskt flyktingmottagande. Den tanke som Borg själv luftade häromdagen om att satsa mer på nyanlända elever i skolorna är exempelvis utmärkt.

I går höjdes dock genast kritiska röster mot förslaget. Miljöpartiets Valter Mutt kallade satsningen för ett slag mot de fattigaste. Och Hans Linde, Vänsterpartiet, menade att det handlade om budgettrixande.

Det sistnämnda är bara delvis rätt.

Enligt OECD:s regler, rikslikare i de här sammanhangen, är det okej att använda bistånd till flyktingmottagande. Men att pengarna i Sverige trots allt måste ta omvägen via biståndsbudgeten är en effekt av den märkliga ställning som enprocentsmålet fått i svensk debatt. Målet har blivit synonymt med godhet.

 

Biståndsminister Gunilla Carlsson, M, ville sänka målsättningen för några år sedan, men hindrades då av Kristdemokraterna. Kompromissen tycks i stället ha blivit att biståndet får användas på mer kreativa sätt.

Sedan dess har biståndspengar bland annat använts till rimliga satsningar som flyktingmottagande och skuldavskrivningar. Men också till sådant som inte med den bästa vilja i världen kan kallas för bistånd, som miljontillskott till de svenska ambassaderna i Spanien, Frankrike och på Island.

Att slippa sådan kreativ bokföring är dock inte det viktigaste skälet till varför vi bör släppa den närmast religiösa fixeringen vid enprocentsmålet. Det är i stället de negativa effekter som biståndet kan ha på mottagarländerna.

Bistånd kan både vara en välsignelse och en förbannelse. Det utländska stödet till hiv-program i Botswana har exempelvis skonat tusentals människor från sjukdomen. Men stora penningflöden riskerar också att korrumpera de myndigheter och institutioner som i sig själva är så viktiga för tillväxt och fattigdomsbekämpning.

 

För att biståndet inte ska göra mer skada än nytta bör varje insats därför vara noga avvägd. Då är det direkt oansvarigt att ha som politiskt mål att göra av med en viss summa pengar - en summa som dessutom stiger i takt med tillväxten. Sedan år 2000 har biståndsbudgeten mer än fördubblats. Med så kraftiga resursökningar är det uppenbart att kvantitet riskerar att gå före kvalitet. Det finns också tydliga tecken på att det kostsamma utvecklingsbiståndet ofta får företräde framför det viktiga, men billiga, demokratibiståndet. Budgeten måste ju brännas.

Därför är det okej att regeringen nu satsar biståndspengar på flyktingmottagande.

Men den borde sluta hyckla om det. Biståndsbudgeten bör styras av behov - inte av procent.