Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Slit inte sönder budgeten, Lööf

Många väljare tycker att Annie Lööf är en befriande tydlig politiker. Torsdagens utspel kan vara skäl att ompröva den föreställningen. Foto: BOBBO LAUHAGE
Det blev många intervjuer för Anna Kinberg Batra, dagarna efter hennes utspel om att lägga en alliansbudget och att hantera SD på ett nytt sätt (lite oklart vilket). Foto: MAJA SUSLIN/TT

Att hacka sönder budgetar är en riktigt dålig idé. Det är svårt att förstå hur Centern tänker.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

I januari, när Anna Kinberg Batra föreslog att alliansen skulle lägga en gemensam budget och försöka fälla regeringen, slog Annie Lööf med rätta bakut: "Jag vill inte slänga ut Sverige i en politisk cirkus", sa hon med statsmannamässigt patos.

Två månader senare verkar Centerledaren vara beredd att släppa in både clowner och elefanter i manegen.  

Centern vill att alliansen gemensamt, med stöd av Sverigedemokraterna, ska lyfta ut skattehöjningar ur regeringens budget. Samtidigt skulle man då stryka reformer som regeringen tänkt genomföra. På så vis innebär reservationen ingen försvagning av budgeten.

Detta är en mindre operation än att fälla budgeten i sin helhet. Och det är inte tal om att konferera öppet med SD. Men sett till Annie Lööfs hållning i januari framstår Centerledaren som något av en ögontjänare.  

Ryktet om Annie Lööfs tydlighet och ståndfasthet är betydligt överdrivet. 

Budgeten bröts av de rödgröna 2013

Men Lööf är inte den enda med elastiska principer. När de rödgröna, med stöd av SD, satte stopp för Reinfeldtregeringens förslag att sänka den statliga inkomstskatten 2013, protesterade Anna Kinberg Batra: "Den stora förlusten är den ordning vi har haft i snart 20 år som gör det möjligt att regera landet och lägga budgeten som en helhet. Jag är allvarligt bekymrad över att den ordningen har urholkats i dag", sa hon till DN.

Sedan dess har M-ledaren blivit betydligt mer - sorglös, alltså.

Samtidigt var det de rödgröna som öppnade Pandoras ask genom att vara den första opposition att gripa in i en regerings budget sedan de nya budgetreglerna infördes på 1990-talet. Som man bäddar får man ligga. 

 

Efter valet 2014 riktade Stefan Löfven "en utsträckt hand" mot oppositionen. Detta gjorde han på det mest bryska och odiplomatiska sätt man kan tänka sig, men det var ingen konstig gest i sig; tvärtom. Under perioden 1994 till 2006 - alltså fram till Reinfeldts första valseger - var det så socialdemokratiska minoritetsregeringar gjorde: man skapade majoriteter för sin budget, antingen med hjälp av Centern eller med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. 

Alliansen puffade som bekant undan Löfvens hand 2014. Samtidigt tvingade de ut honom på vänsterflanken genom ett ultimatum: de tänkte inte släppa fram Stefan Löfven som statsminister om han inte räknade in Vänsterpartiet i sitt regeringsunderlag. 

Ett år senare, i november 2015 - mitt under flyktingkrisen - upprepades hotet av Moderaternas partisekreterare, Tomas Tobé. Anledningen var att finansminister Magdalena Andersson sagt till Dagens Industri att S och alliansen borde samarbeta om den ekonomiska politiken.  

Men nu vill alltså Centern bryta sig in i budgeten för att ta bort skattehöjningar som just Vänsterpartiet har slagits för. Med motiveringen att de är skadliga för landet!

Det är inte lätt att hänga med i svängarna.

Nyval? Avgång? Röra!

Hur ska då detta sluta? En möjlighet är att alliansen, om den enar sig, gör ett så litet ingrepp att regeringen kan leva med förtreten. Blir det i stället ett större ingrepp som slår sönder bärande delar av regeringens ekonomiska politik, kan Stefan Löfven välja att avgå eller utlysa nyval. 

Det är inte en politisk röra som Sverige behöver.

Detta torpederande av statsbudgeten måste få ett slut. Det underminerar möjligheten att regera i minoritet. Dessutom blir det oerhört svårt för medborgarna att utkräva ansvar i valbåsen. Om de rödgröna skulle regera med en alliansbudget under två av sina fyra år - vems fel eller förtjänst är det då att det blev som det blev?

Om oppositionen vill ha inflytande över regeringspolitiken måste den också vara villig att ta ansvar. Med andra ord, den borde sätta sig ner och förhandla. 

 

Läs också:

Spela inte poker med Sverige, Kinberg Batra 

Tvinga inte in S i vänsterburen 

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för fler ledartexter och krönikor.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!