I svenska öron klingar ”dialog” och ”förhandling” alltid vackert. Att låta båda sidor komma till tals är idealet och den som förespråkar kompromiss har allas bästa för ögonen. Tror man.
Men Ryssland har anfallit Ukraina, och bedriver nu ett blodigt krig som bryter både mot folkrätten och mot krigets lagar. Att länderna möts för att förhandla om vapenstillestånd, humanitära korridorer och ett eventuellt avslut på kriget förändrar inte det. Ansvaret vilar tungt och ensamt på ryska axlar. Ukraina har inte gjort något fel.
Om Ryssland lägger ner vapnen i morgon är kriget slut. Om Ukraina gör samma sak är Ukraina slut som nation.
Den som kräver att president Volodymyr Zelenskyj ska göra eftergifter – ge upp om ukrainska områden som Krim och Donbass, avsäga sig rätten att söka medlemskap i EU och Nato, tillåta ryska trupper i landet – måste förstå att en sådan fred är dyrköpt.
Varje tum mark Ukraina pressas att ge till Ryssland är en reva i FN-stadgan. Det som brukar kallas för den regelbaserade världsordningen vilar på principerna att ingen stat har rätt att rita om gränser med våld, och att alla stater har rätt att försvara sig mot en anfallare.
Om Ryssland belönas för sin ”specialoperation” finns heller inga garantier för att freden blir långvarig. Tvärtom är risken stor att imperiedrömmarna underhålls med nya landområden och nya krig.
Ska Magdalena Andersson i ett sådant läge avstå Simrishamn och Ystad, för fredens skull?
Tänk om det i stället var Baltikum som Putin hade i siktet. Försvarsexperten Johan Wiktorin har i Studio Axess beskrivit att ett sannolikt första steg för Ryssland vore att stänga av Östersjön, för att hindra Nato från att skicka förstärkningar den vägen. Det kan man exempelvis göra genom att ta kontroll över Skånes kust och placera kustrobotar där.
Ska Magdalena Andersson i ett sådant läge avstå Simrishamn och Ystad, för fredens skull?
Tänk vad det skulle innebära för Simrishamnsborna. Över en natt skulle de inte bara byta sitt svenska pass mot ett ryskt – de skulle förlora sin rätt att välja sin regering i fria val, sin rätt att tänka och tycka och uttrycka sig fritt. I skolorna skulle läroböckerna bytas ut mot regimens propagandamaterial. Kanske skulle de rentav tvingas flytta till andra delar, långt inne i Ryssland.
Om de inte hann ut, vill säga. När Finland tvingades avstå stora delar av Karelen till Sovjetunionen efter Vinterkriget förlorade 12 procent av landets befolkning sina hem. Närmare en halv miljon flyktingar, med sina få ihoprafsade ägodelar på kärror, följde den retirerande armén. När de passerade sockenkyrkorna var det många som lämnade en blomkruka på sina släktingars gravar, som de aldrig skulle kunna sköta om igen.
I vår tid är det i stället ukrainarnas städer som bombas till grus. Det är de som blöder och dör. Det är de som riskerar att förlora sin frihet.
Därför är det bara ukrainarna själva som kan avgöra vad de är beredda att offra för att få fred.