När man lyssnar på debatten om skolan kan man lätt få för sig att dagens elever är allmänt hopplösa. Den bilden behöver nyanseras. Den viktigaste förklaringen till skolresultatens fria fall är att de svaga eleverna presterar allt sämre. All statistik tyder på att de högpresterande eleverna är lika duktiga nu som förr. Skolans kris är till stor del en fråga om klyftor.
Att det ändå är bilden av en förlorad generation som har satt sig är inte så konstigt. Vi har i alla tider gillat att förfasa oss över ungdomens tillstånd. Men debatten borde utgå från verkligheten.
Siffrorna som Svenska Dagbladet i går publicerade, över resultaten på det nationella provet i matte, talar sitt tydliga språk. De senaste fem åren har genomsnittsresultatet inte försämrats. Men gruppen som inte klarar provet har under samma tid vuxit från 12,4 till 19,3 procent. Det är dem skoldebatten borde handla om.
De går i allmänhet i skolor där de andra eleverna inte heller kan räkna och skriva ordentligt. Mattetimmarna ägnar de ofta åt självständigt arbete. I höstas disputerade Göteborgsforskaren Åse Hansson med en doktorsavhandling som visade att det egna arbetet på matten är i särklass vanligast där eleverna har sämst förutsättningar att klara av det. Eleverna i resurssvaga områden, som allra mest behöver lärarnas hjälp, lämnas oftare ensamma med matten än mer självgående barn från studievana hem. Avhandlingen slog fast att detta är en viktig förklaring till matteresultatens förfall.
Jan Björklund identifierade tidigt problemet med egen undervisning. Han har tjatat och rasat i åratal, och dessutom skrivit om skolförordningen, så att lärarledd undervisning betonas mer. Men hans makt över verksamheten ute i de kommunala skolorna är ändå begränsad. Ett viktigt skäl till att "problemskolorna" så ofta låter eleverna sitta själva är rimligen att lärarna där har fullt upp med så mycket mer än bara undervisning.
De senaste decennierna har den svenska skolan blivit oerhört segregerad, delvis beroende på skolvalet och friskolorna, men också en tilltagande boendesegregation. En förutsättning för att skolorna med svårare elevunderlag ska ha minsta chans att klara sina uppdrag är att de får betydligt större resurser än medelklassbarnens skolor. Men kommunerna slarvar ofta med kompensationen för socioekonomiska skillnader.
Kommunernas makt är ett allvarligt hinder för alla strävanden mot en mer likvärdig skola. Staten borde ta ansvaret. De flesta problemen skulle ändå kvarstå – men bli lättare att angripa.
En förutsättning för att utvecklingen ska kunna vändas är att verklighetsbeskrivningen är korrekt. Det är dags att sluta tala om skolans kris som ett generellt problem och i stället koncentrera sig på de elever saken handlar om.