Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Skolan behöver en haverikommission

FÖRÄNDRING ETT MÅSTE. Om Sverige förblir en medioker skolnation kan vi glömma en framtid som rik välfärdsstat i den allt hårdare globala konkurrensen.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

När kommer den utlovade vändningen inom skolan? Den frågan ställer sig alltfler ju längre tiden går med ständigt fallande skolresultat.

I går kom nya eländesrapporter om tillståndet i svensk skola. Två internationella mätningar presenterades: Pirls som mäter elevernas läs­förmåga och Timss som mäter kunskaperna i matematik och naturvetenskap. Även om resultaten spretar en del så är den enkla slutsatsen: krisen fortsätter och verkar till och med fördjupas i viktiga avseenden.

Sverige återfinns oftare under EU/OECD-snittet än över i resultattabellerna. Särskilt illa ställt är det med matematiken, där resultaten för åttondeklassarna har försämrats ytterligare sedan förra mätningen 2007. Även i en traditionellt stark gren som läsning har resultaten försämrats.

 

Så här kan det inte fortsätta. Om Sverige ska klara framtidens globala konkurrens och förbli en rik välfärdsstat duger det inte att vara en medioker skolnation. Då riskerar vi att bli en medioker välfärdsstat med alltfler som hamnar i långvarigt utanförskap.

Den optimistiska tolkningen är att vi snart kommer att se ljuset i tunneln. Det tar tid att vända utvecklingen i skolan och utbildningsminister Jan Björklunds reformoffensiv med nytt betygssystem, nya läroplaner, ny lärarutbildning och ny gymnasieskola har ännu inte gått genomslag.

Björklunds fokus på att återupprätta kunskapsskolan har utan tvekan varit riktig. Kruxet är att skolans problem är större än så. Det mest akuta är att läraryrket inte lockar toppkrafterna bland studenterna, utan i bästa fall medelmåttorna. Dagens lärarstudenter har lägre gymnasiebetyg, sämre kognitiv förmåga och sämre ledaregenskaper än tidigare och jämfört med andra studenter. Särskilt alarmerande är läget för NO-lärare där antalet utexaminerade lärare varje år i princip räknas med ena handens fingrar.

 

Vi ser också hur många kommuner vansköter sitt huvudmannaskap, hur skolsegregationen ökar och hur riskkapitalbolag har gjort sig breda inom gymnasieskolan. Mycket talar för att skolan även lider av systemproblem, där staten har tappat kontrollen över en alltmer decentraliserad skola.

Man kan lista förslag på hur dessa problem kan åtgärdas: återförstatliga skolan, inför en tioårig grundskola, höj lärarlönerna, inför övningsskolor av finsk modell och antagningsprov på lärarutbildningen, slopa vinstintresset inom skolan och den fria etableringsrätten, minska den administrativa bördan för lärarna och öka undervisningstiden, inför ett permanent system med så kallade superlärare och reformera skolpengsystemet så att resurserna bättre speglar behoven.

 

Men det bästa vore att låta en skolkommission av ledande experter analysera det svenska skol­haveriet. Skolan har blivit en prestigefråga där Jan Björklunds person står i centrum för såväl anhängare som antagonister. Den farliga låsningen har vi inte råd med.