I mitten av oktober publicerade Naturskyddsföreningen en granskning av Tidöavtalet. Den var påtagligt negativ. Bland annat kritiserades samarbetspartiernas vilja att satsa på ”ett föråldrat energisystem”, alltså kärnkraft.
Inget konstigt med det; oenigheten inom om energi- och klimatpolitiken är stor och helt naturlig i ett demokratiskt samhälle.
Fast fattar Sverigedemokraterna det?
En vecka efter att rapporten hade publicerats fick Naturskyddsföreningen ett mejl från en SD-tjänsteman. Han hade tagit reda på att föreningen fått drygt 100 miljoner kronor i gåvor under 2021, och runt 30 miljoner kronor genom arv.
”Jag vill ta reda på vad som är offentligt kring dessa donationer. Dvs exakt vem eller vilka donerade exakt hur mycket?” skrev tjänstemannen i ett mejl som DN har läst.
Vad ville han uppnå? Enligt partiets presstjänst var hans syfte i all enkelhet att ”undersöka användande av statliga medel och om sådana eventuellt även skulle kunna finnas bland donationerna, exempelvis via statliga bolag.”
Det är som om partiföreträdarna inte har insett vilken roll SD numera spelar i svensk politik.
Litar inte SD på Naturskyddsföreningens årsredovisning, där det står hur mycket föreningen fått från staten och dess olika institutioner?
Presstjänsten påpekade också att mejlet ”inte ska uppfattas som att det finns planer på politiska förslag eller att politiska förslag på området bereds”.
Det är ju lätt dit tanken går, annars.
Nyligen kritiserades Tidöavtalet av en annan organisation: Civil Rights Defenders. Det fick SD-topparna Björn Söder och Martin Kinnunen att störta ut på Twitter och ondgöra sig över att organisationen får statsbidrag. Där kunde man minsann spara in miljoner, tyckte de.
Det är en sak att vara kritisk till det sätt på vilket pengar flödar från staten ut i civilsamhället – hur mycket, till vem och varför, det kan man ha högst legitima synpunkter på.
Det är en helt annan sak att politiker attackerar kritiska frivilligorganisationer och ifrågasätter just deras rätt till offentliga bidrag.
Att som företrädare för ett nästan-regeringsparti skicka mejl till organisationer och kräva att få veta ”exakt vem” som donerat pengar – det är faktiskt obehagligt. Det är ett tilltag som närmast för tankarna till Ungern och andra länder där statsmakten försöker skrämma sina fiender, i civilsamhälle och medier, till tystnad.
När SD-ledaren Jimmie Åkesson fick frågor om saken under den senaste partiledardebatten var han välgörande tydlig: ”Ingen organisation i Sverige kommer att bli av med några bidrag för att man kritiserar Tidöavtalet.”
Men hur stor del av sitt parti har han med sig? Hur illa är det med de demokratiska reflexerna?
Den nya mandatperioden har börjat uselt för SD. Partiet fortsätter att vara en skandalfabrik, från Fallenkvists Anne Frank-spya till Björns Söders attack på SVT.
Det är som om partiföreträdarna inte har insett vilken roll man numera spelar i svensk politik. Sverigedemokraterna är inte längre något pytteparti som kritiserar makten utifrån och underifrån. Nu är man själv en del av makten.
Framtiden för det nya högerstyret står och faller med att Sverigedemokraterna har vett nog att ta ansvar i denna nya roll.