I veckan presenterade Försäkringskassan årets sista prognos. Till skillnad från Migrationsverkets dito i förra veckan, som rönte massiv och välförtjänt uppmärksamhet, har intresset för Försäkringskassans lägesbeskrivning varit närmast obefintligt.
Det är märkligt. Försäkringskassan flaggar nämligen för att kostnaderna för sjukskrivningarna kommer att öka ytterligare nästa år jämfört med vad man trodde i somras. Inflödet av nya sjukfall fortsätter att öka, men framför allt kommer regeringens beslut att skrota den bortre parentesen - den så kallade stupstocken - att öka kostnaderna med 800 miljoner, spår kassan.
Och då har analytikerna ändå inte räknat med några beteendeförändringar. Den verkliga kostnaden är med andra ord troligen betydligt högre än så. När man vet att det inte längre finns någon risk att bli utförsäkrad efter 914 dagar minskar pressen att försöka ta sig tillbaka till arbetsmarknaden på egen hand.
Som om inte detta var nog dömde Riksrevisionen i veckan helt ut den så kallade rehabiliteringsgarantin. Den infördes år 2008 som det mjuka komplementet till de hårda tidsgränserna i alliansens historiska sjukförsäkringsreform. Sammanlagt har sju miljarder kronor betalats ut för att erbjuda sjukskrivna med lättare psykiska diagnoser snabb psykologhjälp.
Enligt Riksrevisionen har garantin inte haft någon som helst effekt när det gäller att hjälpa sjukskrivna tillbaka till arbetet. Miljarderna hade alltså lika gärna kunnat dumpas i sjön. Tidigare har Inspektionen för socialförsäkringen kommit fram till ett lika dystert resultat. Garantin visade sig till och med kunna ha negativ effekt på möjligheterna att komma tillbaka i jobb.
Det understryker det vi redan vet. Rehabiliteringsinsatser som bekräftar den sjukskrivnas bild av sig själv som sjuk riskerar i värsta fall att förlänga frånvaron. Det som funkar är i stället arbetsplatsnära rehabilitering, där fokus ligger på att så snabbt som möjligt återknyta banden till jobbmarknaden.
För att sammanfatta läget: sjuktalen skenar och rehabiliteringsgarantin är ett fiasko. Vad gör då regeringen? Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) gillar att prata. Hon vill ha mer "samverkan", hon lovar "översyner" och är bekymrad över bristande jämställdhet.
Men det enda skarpa som har kommit från ministern är ett sjukpenningtal och en påse pengar till Försäkringskassan. Det är häpnadsväckande.
Det finns bara två sätt att tolka detta. Antingen har regeringen helt tappat kontrollen över utvecklingen. Eller så lämpar den medvetet över allt ansvar på Försäkringskassan. "Fixa problemet", "lös det bara". I så fall måste Försäkringskassan snabbt vässa klorna och börja avslå och överpröva sjukskrivningar för glatta livet.
Den infekterade debatten om det hårda Sverige lär komma tillbaka som ett brev på posten.