Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Sanningen måste fram om de stulna adoptivbarnen

Socialminister Lena Hallengren har försökt fördröja en granskning av de internationella adoptionerna.
Foto: JESSICA GOW/TT / TT NYHETSBYRÅN
Sverige har sedan 1950-talet tagit emot omkring 60 000 barn i form av internationella adoptioner.
Foto: NICOLAS ECONOMOU/NURPHOTO/SHUTTERSTOCK / NICOLAS ECONOMOU/NURPHOTO/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOC

Vittnesmålen om barn som stulits för att adopteras till Sverige blir allt fler.

Lena Hallengren måste sluta fördröja en grundlig granskning.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Mammor som lurades att tro att deras barn dött vid födseln. Pappor som aldrig fick tillbaka sina barn från daghemmet. Och adopterade barn som först i vuxen ålder fick veta att deras biologiska föräldrar hade letat efter dem i decennier. 

Många av uppgifterna i Dagens Nyheters ambitiösa granskning av internationella adoptioner är fullständigt hjärtskärande.

Tyvärr är vittnesmålen om allvarliga missförhållanden inte speciellt förvånande. I flera länder har det länge förts en debatt om den internationella adoptionsverksamheten.

Nederländerna har frusit alla överföringar av adoptivbarn efter att en rapport visat att barn tagits från sina föräldrar mot deras vilja. I Sydkorea bad presidenten om ursäkt redan för över 20 år sedan. Och i Chile har en parlamentarisk utredning slagit fast att nätverk agerade samordnat för att lägga beslag på barn.

I Sverige har diskussionen däremot aldrig tagit någon riktig fart. Det är märkligt. I relation till befolkningen är ju Sverige det land i världen som tagit emot flest adopterade från utlandet. Från 1950-talet och framåt handlar det omkring 60 000 barn.

Men framför allt är Sverige ett land där biologiska band mellan föräldrar och barn annars ses som mycket betydelsefulla. 

Sedan 1960-talet har antalet inhemska adoptioner sjunkit kraftigt. En anledning är att de biologiska föräldrarnas rätt till sina barn har stärkts. Det låga antalet inhemska adoptioner gör att många familjehemsplacerade barn tvingas leva stora delar av sin barndom under hotet om att de när som helst kan ryckas upp från den enda trygga plats de känner.

Det är vi skyldiga de stulna barnen och deras föräldrar.

Paradoxalt nog har alltså antalet adoptioner över tid minskat i de fall där svenska myndigheter verkligen kan kontrollera hela kedjan – de inhemska. Däremot har de ökat från länder där korruption, fattigdom och svaga rättssystem gör det omöjligt att fullt ut försäkra sig om att allt har gått rätt till.

Nyligen aviserade jämställdhetsminister Märta Stenevi en utredning som ska göra det möjligt att adoptera barn som är familjehemsplacerade mot de biologiska föräldrarnas vilja. Det är en utmärkt kursändring.

Socialminister Lena Hallengren har däremot länge försökt undvika att ta i den känsliga frågan om missförhållanden vid internationella adoptioner. Sverige bör avvakta en brottsutredning i Chile, har hon sagt. Men på måndagen förklarade Hallengren i DN att regeringen vill se över hur adoptionsförmedlingen fungerade under 1960- till 1990-talen och att det arbetet kanske ska dra i gång innan det chilenska rättsväsendet är klart.

Vadå ”kanske”? Och varför dra ett streck vid 1990-talet? 

Det finns ingen anledning att vänta – många biologiska föräldrar har redan gått bort. Det finns heller inget skäl att utesluta senare års missförhållanden – i Chile fanns nätverk som stal barn långt in på 2000-talet.

Lena Hallengren bör snabbt tillsätta en grundlig granskning av de internationella adoptionerna till Sverige. 

Det är vi skyldiga de stulna barnen och deras föräldrar.