Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Sanna Rayman

Vuxna människor ska inte skvallra för mamma

Författaren Katerina Janouch fick sparken från sitt uppdrag från Viking Line efter en uppmärksammad tweet. Foto: OLLE SPORRONG/JOCKE BERGLUND

Oskicket att höra av sig till åsiktsmotståndares arbetsgivare så fort någon varit dum förgiftar det offentliga samtalet.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

En gullig grej med barn är hur de hanterar vardagens nesor och nederlag. En polisanmälan kan te sig rimlig när simhallen annonserar stängningsdags. En stämning kan utan vidare förespråkas som ett lämpligt svar på moderns ”nej” vid saftförfrågan. Syskonbråk eskaleras vanligen bara till föräldrainstansen, men principen är densamma – oförrätter tar man till ”högre ort”.

Det som är intagande hos barn förlorar emellertid helt sin charm när vuxna gör samma sak. Och ett eskalerande oskick i svensk debatt är det politiska samtalets motsvarighet till att skvallra för mamma, nämligen att höra av sig till åsiktsmotståndares arbets- och uppdragsgivare så snart någon varit ogenomtänkt eller kort och gott dum.

Riksdagsledamöter, twitterprofiler, opinionsjournalister och allsköns andra aktörer sitter ständigt redo att pinga en arbetsgivare, ställa frågor till företag på Facebook eller mejla chefer och uppdragsgivare. På alla sidor finns det dessutom gott om stridsvilliga fotsoldater, redo att agera oroad allmänhet, uppretad konsumentmakt eller vredgat folkstormsdrev.

Skvallra för chefen

Att detta allt mer ser ut att vara den regerande instinkten är beklagligt eftersom det vittnar om en allt svagare demokratisk puls i det offentliga samtalet. Att komma åt en åsiktsmotståndare medelst diskussion och förödande motargument verkar hopplöst omodernt, segern tillfaller i stället den som oskadliggör fienden genom att punktera eller hota vederbörandes försörjning.

Den generella inställningen verkar dessutom vara att den som ådragit sig en eller annan nätmobbs ogillande inte längre bör omfattas av sådant som anställningstrygghet. ”Va? Är han/hon/hen inte sparkad än? Hallååå! Vi har varit arga sen lunch ju!” Jojo. I Sverige ska ingen kunna sparkas lättvindigt – såvida vederbörande inte triggat ett drev, för då jäklar har man fått sitt sista jobbskatteavdrag!

Det finns ingenting rimligt med denna evinnerliga skalpjakt som förgiftar det offentliga samtalet. 

Frågan är principiell, men de flesta håller bara med när det är någon i det egna laget som hänger löst. Ena dagen är det Katerina Janouch som ska skiljas från varje upptänklig inkomst och helst lagföras och nästa är det en kommunikationschef som förbrukat halva Twitters förtroende.  Polariseringen och stingsligheten i riket har dessvärre nått sådana höjder att det inte är möjligt att diskutera fenomenet utifrån enskilda exempel utan att utlösa en strid ström av halvkvädna ursäkter och ilsket självrättfärdigande. Fascinerande nog anses även ”det var dom som började” vara en rimlig motivering. Som om politisk debatt var ett parti dam, där målet är att eliminera varje röst motståndarlaget äger och har.

I själva verket finns det ingenting rimligt med denna evinnerliga skalpjakt som förgiftar det offentliga samtalet. Och vem som började är lika intressant som när syskon tjafsar, det vill säga inte alls. Ett effektivt sätt att eliminera detta beteende i en syskonskara är ofta att göra klart att om ni fortsätter så tar vi bort något ni tycker om. Kanske vore samma straff användbart här?

Kliar det i fingrarna att mejla ditt hatobjekts chef? Har du pingat din åsiktsmotståndares alla uppdragsgivare och ställt ”bekymrade frågor” i dag? Låter som att det är hög tid för dig att ta skärmpaus. I ett år eller två. 

Jag mejlar din mamma om det. 

 

Läs också:

Stefan Löfven spelar själv när han kritiserar politiskt spel

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!