Sanna Rayman
I New York Times skriver Mustafa Akyol om att ett bekymmer för många konservativa amerikanska imamer är hur liberalism och individualism breder ut sig bland unga amerikanska muslimer.
Huruvida den bilden är den förhärskande är förstås svårt att veta, men de citat som erbjuds är tankeväckande. En beklagar sig över att unga muslimer i USA förkastar andra auktoriteter än deras eget intellekt. En annan anser det oroande att slöjan är på väg att förlora sina ”djupare teologiska dimensioner” för att bli blott en ”kulturell identitetsmarkör”.
Ett tecken på detta, sägs det, är att olika varianter av ”trendiga” och ”sexiga” slöjor dyker upp, samtidigt som muslimska kvinnor omfamnar begrepp som kroppslig integritet och individuellt val. Att detta är en utveckling som oroar ett konservativt prästerskap förvånar förstås föga. För mig var det snarast uppmuntrande läsning, eftersom det – förhoppningsvis – tyder på kritiskt sinnelag, självständighet och integration.
Riksidrottsförbundet och slöjan
Häromveckan höll slöjan på att bli föremål för diskussion i Sverige. Jag skriver ”höll på”, det blev egentligen aldrig någon djupare debatt i sak. Som vanligt hamnade vi i en samtalslabyrint om felaktiga ordval och tonfall. Denna gång var det Svenska simförbundets numera före detta ordförande Ulla Gustavsson, som hade reagerat kraftigt på hur Riksidrottsförbundet illustrerade mångfald inom idrotten – nämligen med flickor i slöja. Några hårda ord senare fick Gustavsson lämna sin post, och därmed var ”debatten” överstökad.
Var hon svepande och förhastad i sina formuleringar? Ja, jag hade inte uttryckt mig likadant, men man kan diskutera om det är rimligt att lägga ribban för deltagande i samhällsdebatten vid mångårig professionell erfarenhet av opinionsbildning. Lika illa som svepande formuleringar i samhällsdebatten är väl i så fall tomma och till intet förpliktigande truismer av den typ som idrottsministern bidrog med. ”Det är självklart att alla barn och unga som idrottar i Sverige också ska kunna synas på bild.”, förkunnade Amanda Lind. Det är förstås enkelt att hålla med henne. Men nog finns det utrymme att fundera lite mer över tyngdpunkt och signaler i de här sammanhangen?
Enahanda bild av muslimska flickor
Faktum är att samhället i vid mening porträtterar muslimska kvinnor och flickor på ett synnerligen enahanda sätt. Det spelar ingen roll om det är en skolbroschyr, information om idrott eller bildsättning i en dagstidning, budskapet är entydigt. Slöja = muslim. Hår = inte muslim. Att detta skapar en oerhört snäv ram på ett område där det offentliga kanske snarare borde verka för vidgade ramar och möjligheter reflekteras det aldrig över.
Att vidga ett barns ramar är inte bara att berätta för någon att den både kan skjuta luftgevär och spela basket i slöja. Vidgade ramar är också att tala om att det går bra att ta av den om den känns störande. Att berätta att traditioner kan väljas, att könsroller kan förnyas och förändras. Att det är okej att omfamna begrepp som kroppslig integritet och individuellt val – även om ett prästerskap eller en eller annan patriark kanske kommer att oroas och irriteras. Hur skulle vi själv känna om alla bilder som föreställde ”kristen kvinna” var en hemmafru med förkläde med en plåt bullar i näven?
Hur kan något vi begripit så länge plötsligt vara som bortblåst?
Läs också:
Socialdemokratin har varit ointresserad av judehatet
Det är ingen slump att Göteborg har haft så många IS-resenärer. Där finns en hel organisation med skolor och föreningar som för ut den jihadistiska ideologin, berättar Magnus Sandelin och Sofie Löwenmark i Ledarsnack nedan.