Sanna Rayman
Två slynglar till gossar i min barndoms bekantskapskrets fördrev stora delar av sin lediga tid på ”fiket” i en ort där det, som det heter, inte händer något. Tristessen ledde en vacker dag till att en av dem försökte krydda vardagen med snatteri – av en skumbanan. Dådet upptäcktes och ägaren portade gossarna. Lite väl hårt, tyckte den ene gossens far, och begav sig till kaféet för att mäkla fred. En stund senare återkom han och konstaterade att ”Nu är vi två.”
Givetvis öppnades dörren så småningom – för både far och son. Man säljer ju hellre en mazarin till en slyngel än till ingen alls. Men portning av kunder är inte lätt. Exempelvis kräver arrangemanget att den portade accepterar läget. Om inte blir allt besvärligt.
Hot och våld på bibliotek och i butiker måste stoppas
Att det är svårt konstaterar även utredaren My Hedström, som nyligen lämnade över ett motvilligt betänkande till regeringen om tillträdesförbud till butiker. Motvilligt? Ja, Hedström tror inte på idén, men beställningen var ju ett lagförslag och sålunda har hon levererat ett.
Förbudsfrågan har drivits i ljuset av situationer med hot, våld och trakasserier som uppstått i såväl matbutiker som på offentliga bibliotek. Vi snackar inte snatteri av skumbananer, milt uttryckt. Inspirationen till lagstiftningen hämtas både från det tillträdesförbud som kan utdömas mot återkommande fridstörare på idrottsarrangemang och från det kontaktförbud som i dag kan utdömas mellan privatpersoner.
I det senare fallet vet vi redan att ”lösningen” fungerar så där. Ofta när man läser om kvinnomord finns det kontaktförbud – eller ansökningar – med i bilden. Man bör alltså vara medveten om att den som redan har betett sig gränslöst inte nödvändigtvis lyder ett förbud. I värsta fall har man bara höjt konfliktnivån – och lämnat bibliotekarien eller kassören ensam att hantera den. Detta är alltså åtgärder som kräver en tilltagen och väl utbredd ordningsmakt om de ska fungera.
Nyligen skrev Stiftelsen Tryggare Sverige i Svenska Dagbladet under rubriken ”Kontaktförbuden måste tas på större allvar” och berättade då att 70 procent av 10 000 ansökningar om kontaktförbud fick avslag förra året. De som faktiskt får ett kontaktförbud beviljat har det inte mycket bättre: förra året anmäldes 5 200 stycken överträdelser.
Både S och M har surrat sig vid förslaget
Man har försökt öka efterlevnaden genom lagskärpningar. Sedan i juli förra året är det lättare att kombinera ett kontaktförbud med elektronisk fotboja, men först om vederbörande redan brutit mot ett ”vanligt” kontaktförbud. Det är ingen otrolig tanke att tillträdesförbuden skulle nå samma slutstation i debatten om några år. Man kan nästan se kraven på fotboja också i dessa situationer framför sig.
Men fotbojor är dyra när de inte är straff som utdöms i stället för ännu dyrare fängelsevistelser, och deras effektivitet är dessutom tveksam på brottslingar som utgör en hotbild mot andra – den som inte är med på upplägget kan enkelt slita av sig bojan.
Utredare Hedströms bedömning är att det tillträdesförbud hon lagt förslag om skulle kräva mycket resurser utan att förhindra problemen. Ändå har både Socialdemokraterna och Moderaterna redan surrat sig vid förslaget. I Almedalen i somras lovade justitieminister Morgan Johansson att genomföra det - under glada tillrop från Moderaternas Tomas Tobé. Varför? Tja. Nåt måste man göra – och det här är ändå nåt.
Läs också:
Var och varannan håla har fått storstadsproblem
LEDARSNACK: Hur ser vi till att artificiell intelligens inte utnyttjar våra mänskliga svagheter utan används för samhällets bästa? Anna Felländer intervjuas av Linda Nordlund.