Sanna Rayman
Samtidens kalasnorm skapar klyftor mellan barn, skrev Majblommans generalsekreterare Tove Lindahl Greve i en debattartikel häromdagen, apropå Ekots rapportering i veckan om att lekland blir en allt viktigare del av servicenäringen.
I den hopplöst sterila terrängen bland refuger och köplador i städernas ytterkanter frodas de: leklanden, klätterväggarna, laserpickadollerna och temarummen för kalas. Korv + glass + stoj = 200 spänn per liten skalle. Ur Majblommans perspektiv är ”lösningen” att leklandsmagnaterna tar ”ansvar för de processer som verksamheten göder och gör vinst på”, genom att sänka priserna så att alla får råd – vilket inte lär hända. Majblomman har så klart rätt i att leklandskalas skoningslöst pekar ut konceptet inkomstskillnader för barn. Men de här lösningarna dyker ju upp av en anledning.
Barnkalas
Att kalla leklandspartajen för norm är att ta i, barn gläds över fiskdamm och säckhoppning även i dag. Sant är att kalasen flyttar ut från hemmen, men det beror mindre på en kalasnorm och mer på att föräldrarna vill köpa sig fria från att bjuda hem 25-30 ungar. Allt fler bor i stan och i lägenhet, samtidigt som klasserna sväller.
Nu tänker du beskäftigt att man faktiskt kan ha kalas utomhus. Ja, men det finns inte ett oändligt antal trivseltempererade helger per år i Sverige. Och familjer vill umgås med varandra ibland också. Är man välsignad med flera barn i kalasålder intecknas raskt hälften av årets alla helger av kalas. Det är inte så hurra som det kan låta.
Om vi ska prata normer finns det andra, betydligt starkare, sådana med i bilden – normer som banat väg för leklandsalternativen frammarsch. Jag pratar förstås om bjud-alla-normen…
Jordgubbsdrickan i min hand är ekologisk och KRAV-märkt, sötad med Stevia och den samarbetar med antimobbningsorganisationen Friends. Alla rätt, typ. Men som alltid när saker ser rätt ut på ytan är det inte så enkelt. På paketet finns råd om hur man ska vara en bra kompis. Varje gång jag ser ett av de där råden vill jag ringa upp både Friends och herr och fru saftmakare och berätta om samtiden. Så här står det: ”Skicka alltid kalaskort till alla i klassen så ingen känner sig utanför.”
Hur kan en antimobbningsorganisation inte veta att det är nästintill omöjligt att ”bjuda alla” om man går i en normalstor lågstadieklass? Inte ens för den som bor i en villa är det problemfritt. Om man inte behövde bjuda alla vore det förstås enklare. Men nu har vi ju den normen och den är i grunden sympatisk. Leklandet blir lösningen. Hur man än gör blir det fel.
Majblomman
Jag tittar på juicepaketet och funderar över värdet på en antimobbningsorganisation som ger råd som saknar fäste i samtidens krassa verklighet. Sen tänker jag att det kanske är just det som är samtiden. Uppfordrande deviser och moralkakor som svävar i skyn, obekymrade om hur de påverkar på marken.
Det sorgligaste är att de klyftor som kan skönjas i den här utvecklingen redan är så uttalade att segregationen förmodligen ”tar hand om” det Majblomman oroar sig för. De barn vars föräldrar har råd med leklandskalas går alla i samma klass. De barn vars föräldrar inte har råd likaså. Kanhända är klyftan redan så vid att barnen ”slipper” konfronteras med varandras olika villkor.
Som tröst är den tanken dock värdelös.
Läs också: