Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Sanna Rayman

Vad händer när partiledare blir ett instegsjobb?

Miljöpartiets rotationsprincip är kanske klok inte bara ur ett maktperspektiv, utan också ur ett medmänskligt, skriver Sanna Rayman Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN

Förut var partiledare något man krönte sitt cv med. Nu är det inte långtifrån att kallas ett instegsjobb efter ungdomsförbundstiden. Vad gör det med politiken?

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Miljöpartiets rotationsprincip har nästan blivit standard. Efter runt två mandatperioder som partiledare börjar journalister och partikamrater att harkla sig lite artigt och undra om det inte börjar bli dags att lämna över rodret. 

I dagarna firar Annie Lööf åtta år som partiledare, men hon lär få slippa harklandet ett tag till, populariteten är stabil i C-leden. Men det har inte varit räkmacka hela tiden. Starten var knackig, med turbulens kring idéprogrammets visioner om fri invandring, månggifte, slopad skolplikt och arvsrätt – en dramatik som skildras i hennes bok Sanningens ögonblick

Annie Lööf firar åtta år som partiledare

Så här i efterhand kan man väl säga att även om de mest iögonfallande liberala visionerna drogs tillbaka är det falangen bakom dem som numera är Centerpartiet. Liberalerna i all ära – centern är tveklöst det parti som med störst självförtroende driver ståndpunkter så liberala att de ibland verkar orörda av verkligheten. 

Få saker i politiken påminner om hiphopkulturen, men på ett område finns likheter och det är att politiker numera karriärpeakar tidigt, men gärna beskriver vägen dit som en livslång vedermöda i motvind – med en välförtjänt pallplats på slutet. Ni vet: 

”De sa att jag inte var av rätta virket, men jag kämpade och gav allt och nu står jag här, 34 bast med två självbiografier i bakfickan.” 

Den är lite rar, den där föreställningen att man är färdig med loppet när man i själva verket står vid första vätskekontrollen, med backarna framför sig. 

Fridolin, Lööf, Busch Thor. Alla med god näsa för politik, visst. Men… förut var partiledare, minister eller riksdagsman något man krönte sitt cv med. Nu är det inte långtifrån att kallas ett instegsjobb efter ungdomsförbundstiden. Vad gör detta med hur vi ser på toppolitikerna? Hur påverkas partiledarskapets och ministerpostens status av att de som har jobben knappt hunnit börja lägga sina egna livspussel innan de börjar peta i medborgarnas? Vad gör det med politiken och politikerna? 

Nyligen gjorde Donald Trumps tidigare pressekreterare Sean Spicer comeback i ett oväntat sammanhang, nämligen i tv-programmet Dancing with the Stars. Den som vill se honom skaka rumpan till Spice Girls iförd neongrön blus kan leta på nätet. I intervjuer säger han att han vill visa sina ”andra sidor”. I klartext: han vill distansera sig från en stämpel och bli anställningsbar i bredare bemärkelse igen. 

Ex-politiker har det inte lätt

Journalister underhåller gärna en daterad bild av politikerskrået som en elit med obegränsade möjligheter på arbetsmarknaden. Klart att en toppolitiker kan landa ett toppjobb! Säger vi. 

Men är det så? Nja. Även statsministrar kan sluta med titeln konsult eller kämpa på med egen låda. Försöka upprätthålla bilden av att man kan ”öppna dörrar i Rosenbad”. Dra in kunder. Höja kändisfaktorn på byrån. Prångla ännu en halvhjärtad bok om sin politiska gärning. Glamourfaktorn i att vara bedagat dragplåster när en organisation eller myndighet har strategidag liknar väl mest gamla Mellokändisar som gör företagsgig. 

Hur många av dagens politiker räds denna framtid? Hur isande är insikten att politiken inte är en trampolin, utan en återvändsgränd? Hur påverkar den analysen, handlingarna och modet? MP:s rotationsprincip är kanske klok inte bara ur ett maktperspektiv, utan också ur ett medmänskligt.