Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Sanna Rayman

Tagga ner! Varje val är inte ett ödesval, baby

Sluta för guds skull upp med att låtsas att varje minut är sanningens minut, skriver Sanna Rayman.
Foto: HENRIK JANSSON & FREDRIK SANDBERG/ TT NYHETSBYRÅN

Vi måste inte ha ett politiskt samtal som känns som en Håkan Hellström-låt exakt hela tiden.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Under i stort sett hela mitt vuxna liv har valen jag kunnat rösta i beskrivits som ”viktigare än någonsin”. Vartenda ett av dem! Tänka sig vilken tur man har ändå, som får delta i samtliga urviktiga val. Inte ett enda litet övergångsval av lite mer ordinär karaktär har jag medverkat till. Bara ödesval, hela vägen.

Alltid är det något oerhört avgörande som står på spel också. Ofta alla grundläggande saker samtidigt. Vid oräkneliga tillfällen har vi undsluppit slaveri i detta land, det är smått fantastiskt att det finns ens en spillra arbetsrätt kvar. Är det inte arbetsrätten som står under omedelbart hot så är det äganderätten. Eller aborträtten. Ja herregud, aborträtten. Det har ni väl hört, den är ju finito på måndag? Så ha lagom kul i helgen ungdomar – på måndag är det dags att bli tonårsmorsa – utan fri- och rättigheter förstås.

Det finns en sorts musik som jag i brist på bättre beskrivningar brukar kalla akutmusik. Gemensamt för den genre jag tänker på är att den rymmer ett slags omedelbart, akut driv med smak av tonår. Ett driv efter kärlek, efter uppror, efter allt allt, efter livet livet – nu nu nu. 

Ödesval

Observera att detta inte är en text om att jag avskyr hela den där genren. Jag förstår utmärkt väl att den sortens musik har sin charm och att det finns situationer och livsögonblick som den exakt beskriver och att det kan vara både vackert och härligt med den där pockande, omedelbara livsbrunsten genren gestaltar. Just nu, baby, just du baby. Vi mot världen baby. Och så vidare.

Genren kan jag leva med. Det jag avskyr att den är en perfekt inkarnation av Sveriges politiska kynne. Att delta i Sveriges offentliga samtal är att vara konstant inlåst i Bruce Springsteens Born to Run. Eller i Moneybrothers Reconsider Me eller kanske i Marit Bergmans I will always be you soldier. Eller för all del Tomas Ledins Just nu. Det är, om uttrycket tillåts, skitjobbigt.

Jag förstår att man vill understryka frågors vikt. Jag förstår också att vi i medier bidrar genom att skruva rubriker och spetsa till frågeställningar – det finns läxor att göra för många här. Men det blir inte bättre av att politiker älskar att spela på de här strängarna. Sluta för guds skull upp med att låtsas att varje minut är sanningens minut. Att hota med att om vi inte kväser den där åsikten pronto så kommer den genast bli kött framför våra ögon.

Politiskt samtal

Det måste inte vara så här. Vi har faktiskt tid och råd med normal samtalston, om vi bara försöker. Dessutom är det sällan så akut som man vill påskina. För även om Vänsterpartiet vill upphäva äganderätten så kommer det inte ske. Ty inga andra partier vill det. Och även om Sverigedemokraterna vill sänka abortgränsen kommer det inte ske. För inga andra partier vill det. Inte heller blir det kommunism utan vinster i välfärden. Eller nazism med åtstramad migration. 

Men, strunt i det baby, för nu måste vi rusa, baby. Bygga en värld, baby. Besegra dem! Jag är din soldat, baby! Idag baby. Hela livet baby! Till valbåset, baby.

Vi måste inte ha ett politiskt samtal som känns som en Håkan Hellström-låt exakt hela tiden. Byt regering, hojtas det, vart fjärde år. Byt låt, tänker jag.


Läs också:

Därför är kultur relevant för våldtäkter, Jerzy Sarnecki