Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Sanna Rayman

SVT mosar viktiga traditioner för att vårda sin proggiga själ

Foto: JOHAN NILSSON / SCANPIX / SWEDEN

Kylig, rationell och med en förkärlek för enkelhet och funktionalitet. Så beskrivs ofta svensken och nog ligger det mycket i detta. 

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Beskrivningen är en högst levande självbild och norm. Vi vill vara progressiva, osentimentala och krusidullfria. Här är designen funktionell och köerna ordnade! In Sweden we have a system – eller åtminstone en skatt – för det mesta. 

Här har vi kungahus inte för att vi gillar gammalt, beständigt och ståtligt – nejnej, sådana bevekelsegrunder vore oss främmande! Vi omhuldar Bernadotterna uteslutande av exportskäl förstås! 

Och vi tror inte på Gud, det är irrationellt. På sin höjd tror vi på ”nåt” – ett smidigt sätt att inte låta fullständigt själlös. 

Ryktet om svenskens själlöshet är betydligt överdrivet

Men när allt kommer omkring är vi ju varken själlösa eller känslokalla. Under den progressiva ytan finns en figur som trots all spelad oberördhet älskar traditioner, ritualer och till och med krusiduller. Vi vill bara inte erkänna det. 

En bieffekt av denna tillkrånglade ordning är att svensken blir extra beroende av att våra olika samhällsinstitutioner upprätthåller traditioner, medan vi själva är avslappnat ointresserade av att slava under fåniga ritualer. 

Men, råd att själv vara slapp får man bara om någon annan ser till så att de upptrampade stigarna inte växer igen… 

Fast, det visar sig allt oftare att institutionerna är lika tillkämpat progressiva som individerna. Skolorna krampar över allt utom det universellt kommersiella Halloween vilket föder ständiga debatter om skolavslutningar, nationaldagar och luciatåg. 

Och när SVT nyligen bestämde sig för att skippa livesändningen från studentsången i Lund på första maj blev det folk- och kritikstorm och man tvingades till slut backa. SVT:s Eva Beckman förklarade att SVT ”värnar om traditioner”, men att man ville ”göra det på olika sätt”. 

En ofrivilligt komisk illustration av hur den rationelle svensken hoppas att det här med traditioner fungerar: alla gör lite vad som helst på varsitt håll – och ut trillar en gemenskap. 

SVT stekte studentsången och förinspelade juleljusen

När det gäller just SVT verkar motviljan mot traditioner ofta särskilt stark. Jag föreställer mig att det gör lite ont i den progressiva SVT-själen varje gång man sänder något som gläder den ålderstigna målgrupp som ingen vill ha. För att lindra mossighetsångesten förnyar man sig, nästan tvångsmässigt. Förinspelar ljuständandet på julafton eller steker vårsången från Lund. Häpp! Wasabisill! 

”Strunta i SVT – studentsången överlever allt”, skrev Jens Liljestrand i denna tidning. Må så vara, men det är kulturskribentens perspektiv på frågan. Folk blev ju inte arga av omsorg om genren körsång, utan för att de ville ha traditionen kvar – inte serveras en ny av SVT. 

Ofta hör vi public services tillskyndare beklaga sig över den uppmärksamhetssplittring som präglar medielandskapet i dag. Alla streamar sitt, ingen sitter vid lägerelden. Ändå vägrar man peta in pinnarna i den lilla lägereld som fortfarande finns – nämligen tv-traditionerna. 

Jo, jag vet. SVT har uppdrag att nå framtidens publik – de unga. Men, man ska inte underskatta unga människors förmåga till nostalgi. Det förutsätter emellertid att det finns något att vara nostalgisk över, ett ”vi brukade alltid”. 

Vet ni förresten vad som också är en tradition i Sverige? Gemensamt finansierad public service. 


Läs också:

Måste vi skjutsa våra barn efter rånvågen?