Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Sanna Rayman

Står vi verkligen vid avgrundens rand?

Nazistiska Nordiska motståndsrörelsen demonstrerar i Falun på första maj.
Foto: SVEN LINDWALL

Man kan inte utesluta att det finns akuta lägen då vi måste frånta demokratins motståndare sina rättigheter. Men är vi där nu?

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

”Man får ha tokiga åsikter men man får inte ägna sig åt våld”. 

Så säger Jimmie Åkesson i Expressen TV:s "Bara politik". Han pratar om något som många diskuterar just nu, nämligen nazister. SD-ledaren vill utreda en kriminalisering av nazistorganisationen Nordiska motståndsrörelsen. Han är inte ensam. Många umgås med förbudstankar just nu, såväl biskopar som politiker. Utred, gör nåt, förbjud nån! Stefan Löfven är också förfärad och bjuder in alla till samtal. Utom Jimmie Åkesson. Han får förbudsfundera på egen hand. 

”Man får ha tokiga åsikter men man får inte ägna sig åt våld”.  

Åkessons formulering ekar essensen av hur demokratier har brukat se på de här sakerna. Var inte handgripligt samhällsomstörtande eller väpnat revolutionär och du har goda chanser att få åtnjuta demokratins sötma – även om du inte gillar den. Tycka och säga vad du vill, rentav missionera för det. Så länge du inte bryter mot lagar, det vill säga. 

Det innebär inte att vi inte ser grupperingar bortom det demokratiska som hot. Men det betyder att vi möblerar demokratin med tanke- och åsiktsmässigt svängrum, för att vi litar på att den står pall för ifrågasättanden.

Vi ska nu inte utesluta att det finns akuta lägen då demokratin måste hålla stånd mot odemokratiska krafter genom att frånta dem de demokratiska rättigheterna. Men är vi där nu, varje dag? Står vi på barrikaden, vid randen? Blickar vi ner i bråddjupet? Eller är vi bara drama queens som går i gång på att intala oss att läget är akut, varje dag? 

Kanske. Vårt problem är knappast att vi har varit förslappade och underlåtit att varna. Snarare det motsatta. Det har skramlats och vargropats så mycket att folks öron domnat. När nazistnärvaron i Almedalen debatterades i somras talade jag med en äldre bekant, som framlever sitt liv på replängds avstånd från offentlighet och Twitterdebatter och bara nåtts av sporadiska utrop på P1. 

– Det där om nazister nu, det är väl bara nån SD-grej som vanligt?

– Nej, den här gången är det riktiga nazister, på allvar. 

– Oj. Så obehagligt. 

– Ja, läskigt. 

”Man får ha tokiga åsikter men man får inte ägna sig åt våld”. 

I Washington Post läser jag om en undersökning där 1 500 collegestudenter fått svara på frågor om yttrandefrihet. Resultaten går i linje med vad vi hört länge – amerikanska studenter har i allt högre utsträckning svårt att hantera åsikter på tvärs med de egna – men statistiken är likväl chockerande. Den som hoppats att viljan att kväsa oliktänkande bara är ett marginalfenomen får tänka om. Svaren visar att 51 procent (!) av studenterna anser att om en högskola bjuder in en kontroversiell talare, ”känd för att göra stötande och sårande uttalanden”, då är det rätt att störa ut talet genom att föra oväsen och överrösta det.

Är det en tokig åsikt att vilja tillgripa våld mot tokiga eller sårande åsikter?

I samma undersökning svarar ungefär var femte student ja på frågan om det i samma läge vore acceptabelt att använda våld för att hindra talaren från att tala. Värt att notera är att resultaten såg likadana ut för såväl höger som vänster. Republikan, demokrat – alla var de lika beredda att med våld tysta den de ville slippa höra. 

Nu är frågan. Är det en tokig åsikt att vilja tillgripa våld mot tokiga eller sårande åsikter? Eller möblerar vi om i demokratin för att vi inte längre litar på den? 


Läs också:

Göran Hägglund hade varit att föredra som populistledare