Sanna Rayman
Det är vid lektionens slut och på tavlan har min vän ritat ett kors, en davidsstjärna, halvmånen och stjärnan för att illustrera tre av de stora monoteistiska religionerna. Från eleverna – nysvenskar med ursprung i olika muslimska länder – kommer frågan omedelbart:
– Vilken är du?
Redan tidigare har läraren i fråga mött ohöljd antisemitism i klassrummet och nu kommer motvallshumöret flygande. Trots en uppväxt med adventssånger och kyrkokör pekar handen trotsigt på stjärnan:
– Jag är den.
Eleverna stirrar misstroget. Jude? Några stirrar hatiskt. Andra verkar förbryllade, förvirrade av beskedet. Det blir omedelbart dålig stämning. Efteråt tänker läraren sturskt att man kanske ska hålla fast vid sin nya identitet ett slag. Eleverna verkar vara i akut behov av att få sina antisemitiska fördomar ifrågasatta. Å andra sidan – kan det vara förenat med risker?
Antisemitismen lever
Svaret är – och har alltid varit – ja. En judisk identitet är alltid förenad med risker. Att visa upp den kan kräva mod. ”Alla judar måste dö”, skrek Robert Bowers innan han gick in synagogan i Pittsburgh för en vecka sedan. Han släckte elva liv.
Samtidigt meddelar vår egen Högsta domstol prövningstillstånd i fallet om brandattacken mot synagogan i Göteborg för snart ett år sedan. I Lund utreder polisen en brand som ett antisemitiskt hatbrott, som är kulmen på hot och trakasserier. Och i veckan rapporterades det att judiska läkare på Karolinska universitetssjukhuset har trakasserats av en överläkare, som även har publicerat antisemitiska bilder på Facebook.
Allt detta sker mot en fond där Sveriges största partis ungdomsförbund är inbegripet i en skandal där lokala småbossar kliver av, bland annat på grund av antisemitiska och homofoba åsikter. Det är tydligt att problemen varit kända, omviskade och rapporterade. Men nu sker det spektakel som alltid äger rum vid politiska skandaler: ledande figurer slipar på sin ”deniability” – det vill säga sina möjligheter att på ett någorlunda trovärdigt förneka kännedom. Alla är väldigt paffa och upprörda. Alla är eniga om att man vid minsta misstanke om felaktiga värderingar måste agera.
Antisemitism i SSU
Det låter ju fint. Men värderingar måste levas, inte pratas. Och problemet är snarare att man varit aktivt ointresserad av att låta sig nås av misstankar. När någon i S flaggade för grasserade antisemitism i skånska S-led 2012 kölhalades han grundligen av vår största S-märkta ledarsida. En mer rimlig reaktion om man ville ha en möjlighet att agera mot gryende antisemitism vore förstås att förhöra sig om vad vederbörande sett och hört. Men detta har inte varit rörelsens prio – varken i leden eller på ledarsidorna.
Under året som gått har jag hört och sett SSU-ordföranden Philip Botström debattera i paneler och imponerats av hans tydlighet kring just värderingar. I debatten om religiösa friskolor – där värderingar ofta har varit knäckfrågan – har Botström understrukit att det är viktigare att förmedla det demokratiska samhällets värderingar till unga människor än att infria någons önskan om att gå i en skola med religiösa förtecken.
Det är en sorglig insikt att den ståndpunkten verkar har varit mer av politisk positionering än en djupt känd ambition. Om SSU önskar lektioner i värderingar och mod vet jag en lärare som kan bistå.
Läs också: