Sanna Rayman
I Ryssland ”vann” Putin val och i USA hotade en före detta vice president och en sittande president varandra med stryk. Nej, värdigheten var inte på topp. Hur hamnade vi här?
För snart tio år sedan gick jag på middag med Mont Pelerin-sällskapet – ett sällskap bestående av nationalekonomer, statsvetare, filosofer, historiker som grundades 1947. Vartannat år håller sällskapet konferens och 2009 gick den av stapeln i Stockholm.
Min bordsherre – en eller annan akademiker från USA – började efter lite vin innanför västen diskutera sin oro över att den då nyligen tillträdde president Obama inte var amerikan. Något födelsebevis hade den där presidenten inte kunnat visa upp minsann, förklarade han. Jag blev beklämd. Att internet var fullt av ”birthers” som konspirerade kring Obamas illegitima status som medborgare visste man ju, men en framstående akademiker?
Synen på motståndare som en legitim motpart är på utdöende
Det finns ett klipp från 2008 där man kan se John McCain, den republikan som Barack Obama besegrade, besvara frågor på ett valmöte och ge mothugg när deltagare talar om att de är rädda för att Obama ska vinna makten och om att han är muslim, ja arab rentav. McCain besvarar med bestämda mothugg.
”Obama är en anständig familjefar, en medborgare som råkar ha andra åsikter än jag på flera områden”, säger han. ”Det är det den här kampanjen handlar om.”
McCain inskärper vidare att han givetvis tror att han själv skulle bli en bättre president, men att man verkligen inte behöver vara rädd för Obama.
Det är ett magiskt klipp det där. Magiskt för att det representerar något som är på utdöende, nämligen synen på sin åsiktsmotståndare som en legitim motpart och valet att stå upp för den ordningen. McCain avstår de snabba politiska poängen, ja han river rentav ner burop från sina egna supporters.
John McCain bör tjäna som förebild i valrörelsen
Nyligen läste jag en rapport om populism från fackliga tankesmedjan Futurion. I ett avsnitt tampas rapporten med att ringa in vad populism är. Ofta nämnda kriterier brukar vara enkla lösningar, kritik mot eliter, hård mediekritik etc. Och jo, allt det där ingår, men återfinns också bland andra partier och är heller inte nödvändigtvis orimliga inslag.
En sak där populisten emellertid skiljer ut sig – eller åtminstone borde göra det – är den anti-pluralistiska synen på politiken, i bemärkelsen att man bara erkänner ett legitimt politiskt alternativ – sig själv. Alla andra beskrivs som genomkorrupta och illegitima företrädare. Allt man gör riggas för att maxa de politiska poängen.
Detta att beskriva åsiktsmotståndare inte bara som ett sämre alternativ utan som på olika sätt illegitim syns allt oftare i vårt politiska samtal och decimerar utrymmet för debatt i sak. Om birtherrörelsen 2009 fanns representerad i akademin, så sitter den idag i Vita huset. Och det handlar inte bara om högnivåpolitik och USA. Allt fler – över hela det politiska spektrat – intar positioner av typen ”Jag behöva inte lyssna på dig eller besvara din kritik för du är rasist/sexist/putinist/bilist/man/konservativ/alternativ”.
Det är valår. Oavsett om du är nätaktiv gräsrot eller politiker bör John McCain vara din förebild under de närmsta månaderna. Ok?