Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Sanna Rayman

Ska 15-åringar få byta kön utan föräldrarnas tillstånd?

Mikael och Orlando är huvudpersonerna i dokumentären Ångrarna.
Foto: Erik Persson/Folkets bio

Frågan om könskorrigeringar måste få vara komplex. Men ministrarna Annika Strandhäll och Alice Bah Kuhnke vill att 15-åringar ska få besluta om könskorrigering utan vårdnadshavarens godkännande.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

En av de bästa dokumentärfilmerna som gjorts i Sverige är Guldbaggebelönade Ångrarna. I den får vi möta två svenska män som inte har mycket gemensamt, annat än att de bytt kön – och ångrat sig.

I Sveriges Radio har regissören Marcus Lindeen värjt sig mot idén att hans film ska uppfattas som ”en varning om att tänka efter före”. Jag kan förstå det. Att ge sig in med råd i diskussioner som rör könsidentitet är svårt. Dessutom har Ångrarna flera plan.

Könsbyten

Den handlar om könsbyten och de två männen Mikael och Orlando. Men den handlar också om ånger, livsval, besvikelser och hur man hanterar dem.

– Var man homosexuell och inte fick spela ut det kortet. Då fanns det ingenting kvar. Då var det ju kört.

Så beskriver Ångrarnas Orlando embryot till sitt val. Han är en av Sveriges första könsbytare och under tidigt 60-tal var den främsta motivationen att få slippa prostituera sig, jagas av polisen och bespottas av samhället.

Det finns många Orlando i världen. Att Iran ligger i den globala toppen när det gäller könskorrigeringar har nog mindre med könsdysfori att göra och mer med dödsstraffet för homosexualitet. Men faktum är att könskorrigeringar också är vanligt bland straighta kvinnor i Iran – helt enkelt för att steget från kvinna till man är ett steg från ofrihet till egenmakt. Kort sagt – också här drivs individer ofta av yttre faktorer.

Mikael i Ångrarna är inte homosexuell och inte heller genomgick han sitt könsbyte på 60-talet, utan på 90-talet. I filmen talar han om hur han var oförmögen att attrahera kvinnor och till slut tänkte att han lika gärna kunde bli en, särskilt som hans bekanta ofta sade att han hade manér ”som en käring”.

Könsbytet skulle bli det nya livet. Där allt funkade. Där man rentav blev bättre på att städa sin lägenhet. Men, givetvis är detta inte skälen Mikael anför när han påbörjar sin resa:

– Jag satt ju och ljög praktiskt taget för den här psykiatern. Därför att jag var ju fast besluten att jag måste ändra på mitt liv. För jag var ju inte nöjd.

Ångrarna

I debatten om könskorrigering anförs ofta gruppens höga självmordstal, men faktum är att såväl suicid som psykiska problem har visat sig höga även efter ingrepp. Statistik på området är överlag knepigt eftersom fallen är få.

Ångrarna lär oss något och det är inte att en del som könskorrigerar kommer att ångra sig. Självklart kommer det att hända och vi kan inte låta det gå ut över könsdysforikerna genom att ”snåla” med könskorrigeringarna. Men komplexiteten bör respekteras.

Ingen sådan respekt syntes i ministrarna Annika Strandhälls (S) och Alice Bah Kuhnkes (MP) debattartikel nyligen. ”Vi vill ge transpersoner mer makt över sina liv, sina kroppar och sin identitet”, skrev de. Vad de menar är att 15-åringar ska få besluta om könskorrigering utan vårdnadshavarens godkännande – något som krävs om en femtonåring vill tatuera sig, enligt föräldrabalken.

”Den enskildes självidentifikation ska vara styrande”, menar ministrarna. Som generell devis gällande vuxnas livsval är det självklart. Men aldrig är självidentifikationen så flytande och föränderlig som i ungdomen. Av just det skälet borde inte ”en snabb och enkel process som i regel inte kräver kontakt med vården” vara ledord för hur vi hanterar 15-åringar.


Läs också:

Experimentera inte med könsbyten på barn