Sanna Rayman
”Men jag har ju svarat på dina frågor, vännen.”
Det finns många tips och råd man kan ge en politiker som grillas av jobbiga journalister. Att kalla dem ”vännen” är nog inte ett av dem. Det där sista slank ur Liberalernas riksdagsledamot Emma Carlsson Löfdahl i pur irritation, när hon – och hennes boendekostnader – i veckan blev föremål för granskning i Aftonbladet.
Emma Carlsson Löfdahl har alltså hyrt en övernattningslägenhet i Stockholm. Lägenheten råkar vara hennes makes, som han köpte för att hon skulle ha någonstans att bo i huvudstaden. Carlsson Löfdahl har betalat en hyra på 13 000 kronor i månaden för detta – trots att avgiften ligger på 2 500 kronor. För sina omkostnader har hon begärt den maximala ersättningen som en riksdagsledamot kan få – 8 600 kronor i månaden.
Carlsson Löfdahl och skandalen
När Aftonbladet konfronterade henne var hennes svar föga övertygande i en skattebetalares öron. Hon förklarade att hon inte visste att avgiften låg på runt 2 500 kronor – det var hyresvärdens ensak. Hon beskrev att hon betalade maken en ”marknadsmässig hyra”. Och jo, marknadsmässigheten går det ju sannerligen inte att klaga på. Carlsson Löfdahl påtalade även, sex gånger minst, att allt var helt enligt riksdagens regelverk och avslutade med att ”och om man anser att regelverket är fel, då får man ändra på regelverket”.
På hemmaplan, i det egna länet, förlorades förtroendet snabbt, och på fredagen följde partiledningen efter: ”Det handlar inte främst om regelverket, utan om förtroende”, sa Maria Arnholm.
Ja, den undanflykten – ”allt är enligt reglerna” – har man hört alltför ofta, från mången skandaliserad politiker. Men regelefterlevnad är ett tamt försvar.
Den som minns anekdoten om Tage Erlander och pennorna som hans änka återlämnade till staten vet att den historien inte är omtyckt för att den visar hur rättskaffens de där Erlanders var som orkade hela vägen fram och följde regeln ”stjäl inte på jobbet”. Nej, vi berättar den för att vi uppskattar tanken att han och hans fru var hederliga utöver miniminivån. För att det känns trevligt och mysigt att tänka att regelverket kanske ändå inte är det enda som hindrar en politiker från att mjölka skattemedel.
Som grädde på mjölkandet har Carlsson Löfdahl tydligen tjänat en liten slant nu och då på att låta vänner bo över i makens lägenhet ibland. Marknadsmässigheten verkar löpa som en röd tråd genom relationerna, kan man säga. Äktenskap som vänskap, livskamrat som kompis - marknadsmässigt ska’re’va! Man liksom ser framför sig hur makarna langar rut- och rot-fakturor till varandra när verandor oljats och sängar bäddats.
Erlander och pennorna
Frågan som fler politiker borde ställa sig är följande: Är det en bra idé att hela tiden hänvisa till att man håller sig inom regelhagen? Är det klokt att trotsigt kontra med att ”passar det inte får ni väl ändra reglerna”?
Nej, inte särskilt. Att påpeka att man har noll impulskontroll inför syltburken imponerar inte. Tvärtom är dylika repliker en sorglig inbjudan till politiker- och demokratiförakt.
Arbetsgivare brukar inte vittja sina anställdas fickor och väskor efter företagspennor vid arbetsdagens slut. En sån arbetsplatsregel vore knäpp, eftersom den vittnar om en märklig syn på kolleger och anställda. Varför verkar politiker ibland vilja att vi ska behandla dem som kleptomaner?
All kritik av abortlagen är inte högerpopulism, menar liberala debattören Jenny Sonesson i det senaste avsnittet av Ledarsnack nedan.