Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Sanna Rayman

Kulturpolitiker gillar konst som provocerar andra

Konstnären Carolina Falkholt har väckt kontroverser med sina målningar. Här en målning på Kungsholmen ifjol som senare målades över. Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN

Kommunpolitikerna i Nacka efterfrågar gatukonst som är fredlig och mjuk. Pastoralt akvarellandskap i gångtunnel, får man anta.   

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Armlängds avstånd. Så brukar principen om relationen mellan politik och konst benämnas. Problemet är att inget avstånd är långt nog om födkroken finns i andra änden. Och folk har en besynnerlig förmåga att helighålla principer bara så länge de inte krockar med de egna preferenserna. 

Nacka kommun uppmärksammas nu för gatukonstfestivalen Wall Street Nacka – ett projekt som säkert kommer förgylla många grå ytor. Dessvärre kombineras det vällovliga med taffliga försök till politisk styrning av konsten. Kommunen har i en lista förklarat vad som är önskvärt och icke önskvärt. Man undanber sig gatukonst som är rebellisk, respektlös, protesterar mot det dåliga samhället, uttrycker kamp eller ilska. I stället efterfrågas konst som är mästerlig, klok, folklig, fredlig och mjuk. Pastoralt akvarellandskap i gångtunnel, antar jag.  

Wall Street Nacka

Kravlistor som Nackas är allt annat än armlängds avstånd. Dessutom är det slappt. I stället för att ha koll och bjuda in de konstnärer man tycker passar i konceptet langar man ut en kravlista. Det är som när Nyköpings kommun beställde ett konstverk av välkända vaginakonstnären Carolina Falkholt – och sedan blev mycket paffa när hon målade…en vagina! Lite som att beställa gatukonst, minus rebellisk ådra. 

I Brasilien har chefen för det statliga filminstitutet nyligen sparkats av presidenten Jair Bolsonaro, som tänker ersätta honom med någon som kan ”recitera 200 bibelverser och bär en Bibel under armen”. Presidenten har också låtit förstå att framöver behöver inte filmskapare som vill skildra hbtq-frågor, genusfrågor, homosexualitet eller erotik i största allmänhet ens försöka få filmstöd. Hädanefter ska filminstitutet nämligen bara ge pengar till projekt som lever upp till regeringens krav på anständighet, kristenhet och familjevärderingar – en kulturpolitik som för tankarna mer till Handmaids Tale eller Islamiska staten än till en modern demokrati. 

Nyheten föranledde många kommentarer i sociala medier. En reaktion var förstås oro. En annan var sarkasmer. Jaha, i Brasilien har de samma filminstitut som i Sverige – fast tvärtom! Här vill de ju ösa pengar över hbtq-frågor och genus! Samma kålsupare här som där! 

Svenska filmer är mansdominerade

Dumheter. Jag är ingen vän av kulturstyrning med detaljerade önskemål på teman och upphovspersoner. Men att ha en strävan mot jämställdhet eller en öronmärkt pott för ett visst ämne är sannerligen inte samma sak som att meddela att vissa teman är non grata i systemet. Filminstitutet strävar visserligen mot en jämnare könsfördelning bland regissörer och manusförfattare. Men när höstens långfilmer presenterades häromdagen visade det sig att bara två av tretton har regisserats av kvinnor, och att samtliga skrivits av män. Vi kan alltså konstatera att Filminstitutet inte har slutat ge stöd åt män. Vilket vore den brasilianska versionen. 

”Konst måste provocera” är ett slentrianuttryck som ofta hörs från kulturpolitiker. Det bör ifrågasättas. Den verkliga innebörden är oftast att vederbörande gillar konst som provocerar andra. En gillar konst som provocerar CIS-folket, en annan gillar konst som irriterar muslimer. 

Det är inte finare att efterfråga provokativ konst än att efterfråga fin eller folklig sådan. Men i båda fallen är man en politiker med aplånga armar.