Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Sanna Rayman

Önsketänkande ledde fel i flyktingpolitiken

Ibland skriver människor ut checkar som saknar täckning, skriver Sanna Rayman.

Sats skulle aldrig öppna ett gym baserat på nyårslöften. Politiker drömmer däremot gärna utifrån opinionsmätningar.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Vi pratar ofta kritiskt om att partierna har gått från att vara ideologidrivna till att minutiöst stämma varje steg mot folkopinionen. Man ser framför sig hur politiska opinionsdomptörer kastar sig över varje statistisk undersökning som publiceras för att sedan skräddarsy ett utspel. Känslan av att alla politiska förslag har tröskats genom fjorton fokusgrupper för att maximera träffytan hos flera väljarprofiler gör politiken ansiktslös, uddlös – ibland rentav meningslös.

Men, samtidigt som vi suckar över den bilden, skakar vi på huvudet åt en helt annan – för att tala politikerspråk – ”berättelse” om de etablerade partiernas väsen. I den versionen har politiken helt slutat lyssna på väljarna och har därmed förlorat markkontakten – med ett tynande gräsrotsengagemang som följd.

Mätningarna tolkas ideologiskt

Så vad är sant? Finns det inga väljare i de där fokusgrupperna eller hur lyckas partierna missa folkdjupets åsikter, trots allt fokusgruppande och statistikanalyserande? En tanke är att man inte förmår kasta ideologiska önskningar överbord ens när man försöker tolka statistik och opinionsmätningar. Det kan förklara mycket av de gångna årens debatt – och inte bara politikernas och partiernas agerande, utan även många andra aktörers.

När flyktingkrisen diskuterades som allra mest intensivt under förra hösten undersökte analysföretaget Ipsos opinionen kring flyktingfrågor. Nära var tredje svensk kunde tänka sig att ta emot en flykting i sitt hem – utan ersättning, rapporterade DN/Ipsos då. Ett resultat som kom att återupprepas många gånger i debatten därefter. Många var de politiker och debattörer som lutade sig tungt mot idén om de miljontals svenskar som stod redo att hjälpa till.

Var den tolkningen klarsynt eller ideologisk? Tja, i Stockholm får vi nu provsmaka den reella beredvilligheten att öppna dörren. Att ställa upp som hyresvärd i huvudstaden innebär att man ersätts av staden, vi pratar om mellan 4 000 och 12 000 kronor, beroende på hur många man kan hysa, det vill säga betydligt mer gynnsamma förutsättningar än i Ipsos mätning. Ändå har antalet intresserade bara uppgått till 70 stycken än så länge. Avståndet till hur det såg ut för ett år sedan kunde inte vara längre.

Svaren var inte realistiska

Ibland skriver människor ut checkar som saknar täckning. Det kan man inte klandra dem för, svaren i den där enkäten var välmenta och resultatet av en djup medkänsla med de flyende. Däremot bör man klandra de politiker som valde att lita på sådana svar och som menade att politiken skulle utformas därefter. För att var tredje svensk skulle öppna sitt hem för flyktingar är förstås inte realistiskt, varken då eller nu.

Varför blev det så? Ett skäl är förstås att det är långt mellan ”Skulle du vilja?” och ”Hej, kliv på!” Det ena är en teoretisk vilja, det andra är ett par skor i hallen. Fråga Sats – de skulle inte öppna nya gym baserat på folks nyårslöften, om man säger så.

Den fråga som ställdes gällde dessutom ett temporärt arrangemang, att man tar emot någon ”en tid”. I verkligheten börjar det bli allt mer tydligt att det temporära har potential att bli långvarigt. Den omständigheten är ingenting man behöver mäta sig till, det räcker gott att undersöka kapaciteten i bostadsbeståndet. Apropå markkontakt.

 

Sanna Rayman är ny, fristående kolumnist för Expressens ledarsida. Läs en intervju med henne här!

 

Läs också:

Var ska alla flyktingar bo, Stefan Löfven?

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.