Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Sanna Rayman

NMR vill väcka reaktioner som rättfärdigar deras våld

NMR manifesterade - och provocerade - under årets Almedalsvecka.
Foto: SVEN LINDWALL

I Visby var det slående att nazisternas banderoll var krok och bete – ingenting annat.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Våldsbejakande. Det är något avigt med det där ordet. Man har liksom ingen naturlig och vardaglig relation till det. Våldsam vet man ju vad det är. Folk kan bli våldsamma om humöret, hormonerna eller alkoholen rinner till. Men våldsbejakande människor? Vad sjutton är det?

Våldsbejakande är ett ord man hör i nyhetssändningar. Ett ord som förekommer i utredningar, forskning och presskonferenser i Rosenbad. Således blir det lätt abstrakt, detta ”våldsbejakande”. En våldsam individ är det lätt att föreställa sig. Han står och hoppar ilsket, med nävar och tillhyggen redo. Men en våldsbejakande individ då?

Nä, det låter inte direkt som att smockan hänger i luften. Snarare som att någon under kvasiintellektuella former resonerar kring en ideologiskt motiverad nödvändighet att använda våld. Jaja. Det kanske räcker att ducka i morgon, tänker man lite slappt, om våldsbejakarna.

NMR-männen tände på alla cylindrar

Häromveckan befann jag mig i Visby och försökte ta mig fram längs Cramergatans folkvimmel. I höjd med ett litet tält tillhörande Vänskapsförbundet Sverige-Israel utbröt tumult. Runt 6-8 män, iklädda Nordiska Motståndsrörelsens tröjor tände på alla cylindrar när en kvinna tog tag i deras tygstycke - en banderoll vars text jag aldrig uppfattade.

Situationen eskalerade omedelbart. Kvinnan puttades och drogs i backen, for runt som en vante medan männen omringade henne och drog i sin banderoll och i henne. Utanför dem - en yttre cirkel bestående av skrikande människor som försökte komma åt att undsätta kvinnan och avbryta situationen. När det hela till slut stoppades var det tack vare civilklädda poliser som stormade in i kaoset.

Numera vet jag exakt vad våldsbejakande är. Via den där händelsen fick jag en vardaglig och naturlig relation till ordet. Våldsbejakande är inte att vara lättprovocerad eller att ha dåligt ölsinne. Våldsbejakande är något betydligt mer kontrollerat och otäckt.

Men hon försökte ju ta deras banderoll? Ja, sant. Man får inte ta folks saker.

Gång på gång uppsökte NMR tältet

Men säg mig. Om du och sju kompisar har en banderoll. Hur arga skulle du och dina sju kompisar bli om någon rörde er banderoll? Vad är oddsen att ni alla skulle gå från 0 till 100 på två sekunder? Vad är oddsen att ni alla skulle välja knuffar och våld som primärt sätt att protestera mot kvinnans tilltag? Vad är oddsen att ni alla skulle fortsätta att agera våldsamt efter att hon nått marken? Är det verkligen troligt att ingen av er skulle välja ord framför nävar?

Nej, förmodligen inte. De flesta av oss betraktar våld som en sista utväg, om ens det. Definitivt inte som en första.

Det som var slående tydligt under det där tumultet, var att banderollen var denna situations krok och bete – ingenting annat. NMR:s syfte framför det där lilla tältet var inte att rulla upp en banderoll. Syftet var att få någon ta tag i den – och betala med våld. De hade varit där förut under veckan. Faktiskt samma dag. Gång på gång hade man uppsökt detta tält, på jakt efter en reaktion som kunde rättfärdiga och möjliggöra våldet.

Abstraktionen i ordet våldsbejakande är farlig eftersom den är förledande. Den förleder oss att tänka att de våldsbejakande människorna och grupperna i vårt samhälle ”bara” är våldsromantiska pratkvarnar. 

Inget kunde vara mer fel.


Läs också:

Varför granskar ingen politikens influencers?