Sanna Rayman
Läkemedelsbristen har varit återkommande i Ring P1 på sistone. Medverkande medborgare vittnar om att de har svårt att få sina mediciner. En kvinna beskyller Moderaterna för det faktum att hon inte kunde få ut sina piller mot bipolär sjukdom tidigare i år. M privatiserade apoteken och då blev det så här, menar hon. För de små apoteken vill inte hålla lager.
Den förklaringsmodellen har många anhängare. ”Nyliberalismen utsätter människor för fara och gör samhället skörare”, skrev Vänsterpartiets Ulla Andersson på Twitter för några veckor sedan när hon läst hos SVT om hur hudmottagningen på Centralsjukhuset i Karlstad har en lång lista med restnoterade läkemedel.
Exakt var i processen nyliberalismen ställt till det framgick inte. Förvisso nämner SVT att det före avregleringen fanns ett samlat ansvar för läkemedelsförsörjningen. Men det framgick också att restnoteringarna beror på leverantörerna, inte apoteken. Skulle ett enda apotek lösa detta?
Brist på verksamma substanser
Det är skönt med frågor som går att härleda till de egna systemen. Då kan man utreda och åtgärda bristerna. Kanske är det därför vi gärna vill tro att de återkommande restnoteringarna beror på något liknande. En inkompetens, en illasinnad marknadsmekanism, en slarvigt skriven lag, en illa utförd avreglering. Något man kan fixa!
Dessvärre är de långvariga hålen på apotekshyllorna varken Moderaternas eller någon slem apotekares fel. Ta exemplet litium, som tusentals svenskar med bipolär sjukdom stod utan under försommaren. Den bristen berodde inte på dumsnåla apotek, utan på att leverantören inte kunde få fram den verksamma substansen. Samma gäller för det ständigt restnoterade maskmedlet Vanquin och för mängder av andra mediciner.
Varför händer detta? Jag har ingen aning! Och det finns knappt någon journalistik som ställer frågan. När SVT nyligen granskade apotekens lagerhållning av ett antal läkemedel för vanliga folksjukdomar var resultatet nedslående, men det berodde mer på SVT än på Apoteken – eftersom man sökte på vissa namn, utan att kontrollera om ersättningspreparat fanns tillgängliga. En tämligen meningslös granskning – det är inte loggan eller färgen på asken som gör någon frisk.
När jag ringer Läkemedelsverket säger de att de inte har ansvar för läkemedelsförsörjningen och att problemet är globalt. När intresseorganisationerna debatterar frågan säger de kort och gott att någon borde ha ansvar för läkemedelsförsörjningen.
Kanhända. Men frågan försvinner väl inte bara för att vi sätter ansvarshatten på någon?
Slapp rapportering om läkemedelsbrist
Varför händer detta? I finländska Hufvudstadsbladet läser får jag ledtrådar:
”Läkemedelsindustrin har förlagt en stor del av sin produktion till Kina för att pressa ned kostnaderna och utlokalisera sin verksamhet. Upp till tusen kinesiska läkemedelsfabriker har tvingats lägga ned produktionen av miljöskäl, vilket påverkar tillgången på mediciner.”
Miljöskäl? Ok, här skulle man gärna vilja veta mer. I samma artikel står även att då priserna på läkemedel ofta bestäms av nationella myndigheter så kan länder så att säga bli mer eller mindre attraktiva för leverantörerna. Hur står Sverige sig där?
Frågorna är många, men debatten och rapporteringen är slapp. Samma förklaringsmodeller och anklagelser vevas runt. Finns det medicin mot det, tro?