Sanna Rayman
2013 skrev jag en artikel om journalistikens oheliga allians med postmodernitetens syn på sanningen. I ett antal publiceringar i svenska medier hade förvanskningar och överdrifter förekommit och när medieföreträdarna ställdes till svars var deras försvar omisskännligt postmodernt.
Man ville inte peka ut ”fel och rätt”, en programchef på Sveriges Radio beskrev sin journalistiska ambition som att ”nyansera och problematisera" en "förhärskande bild" samt att ”utmana tidigare etablerade sanningar”.
Hennes medarbetare värjde sig från att ha ”sanningsanspråk”.
Det var då det. Idag är ivern att peka ut sant och falskt stor. Om journalister förut gillade att tala hobbyfilosofiskt om olika sanningar och ”upplevelser”, så är dagens fokus att tydligt märka ut vad som är fake news och genuina dito. Den röda tråden är möjligen att det hela utförs med ungefär samma finess och eftertanke nu som då.
Hrm, är Faktiskt säkra på detta...?
SVT, SR, DN och SvD drog nyligen igång faktagranskningssatsningen Faktiskt, som omedelbart har fått ovänner. När SVT granskade LO:s påstående om att Moderaterna vill sänka löner kom man fram till att detta var ”helt fel”, vilket orsakade ilska.
Diskussionen som utbröt efteråt visade – som så ofta – att alla har rätt, på sitt sätt. Å ena sidan, ja, LO skruvade sina slutsatser, i synnerhet i de tweets som SVT visar upp - där man enligt klassisk rubriktradition överdriver de konsekvenser man vill varna för. Å andra sidan: Faktiskt toppade sin granskning med en rubrik som var lika mycket rubriksvenska den: ”Nej, Moderaterna vill inte sänka lönerna”.
Eh. Är ni säkra på den SVT och Faktiskt? För, hrm, jag känner en del borgare och...
Fånigt blir det, när en löpsedel ska granska en löpsedel.
Men redan att ha en särskild vinjett för denna faktagranskning blir udda. Hur ska en mediekonsument förstå det faktum att det finns en särskild spalt där påståenden granskas? Är övriga spalter därmed fyllda av okritiskt publicerade pressmeddelanden?
När är Faktiskt noggrann, när är man generös?
Viktigare än någonsin att göra detta nu, i tider av fake news och valrörelse, säger medieföreträdarna högstämt. Jo. Eller sällsynt dålig tajming. Det offentliga samtalet är infekterat. Misstron utbredd. I detta läge bestämmer sig fyra mediekanaler för att agera rikslikare i valrörelsen och fria och fälla utvalda argument i debatten. Redan urvalsbiten är ett problem. Vilka påståenden nagelfars och vilka slinker igenom? När är man noggrann intill minsta stavelse och när läser man generöst?
I en annan granskning sätts Sverigedemokraterna under lupp då de hävdat att Sverige har längst vårdköer i Europa. SvD:s granskning finner att Sverige har dålig "tillgänglighet”, men att jämförbara data saknas vad gäller köer specifikt. En SKL-expert intervjuas och säger "Man ska vara väldigt försiktig i att kasta ur sig sådana här påståenden som är väldigt svåra att verifiera". Varvid SvD drar slutsatsen att SD:s påstående är "helt fel". Försiktigt värre…
Samtidigt ger Sveriges Radio Moderaterna omdömet ”delvis sant” för utsagan att vårdköerna fördubblats. Nej, jag vet, det är inte samma påståenden. Men för väljaren i gemen ser det förmodligen rätt märkligt ut, denna besatthet i ge rött och grönt ljus.
Varför inte lägga redaktionell kraft på att skildra sakfrågorna i stället?
Läs också:
Rektorer måste få porta elever som hotar och slåss
Fotnot:
I tv-spelaren ovan syns senaste avsnittet av Ledarsnack. Denna gång om Liberalernas kris.