Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Sanna Rayman

Mediernas lugnande toner om viruset gör mig orolig

Volontärer från Röda korset desinfekterar ett utrymme i Shandong-provinsen i Kina i slutet av januari.Foto: STR / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Lejonparten av frågorna i mitt huvud – om smittriskerna, karantänerna, flunsajämförelserna och provsvaren – ställs inte av reportrarna. Jag får känslan att många jobbiga frågor om Corona-viruset vore ett brott mot en etikett eller en norm. 

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Under veckan har jag flera gånger noterat en korkad infografik som många delar på nätet. Under rubriken ”myt” avfärdas ryktet om att Coronaviruset ”är det farligaste viruset som finns”. Under rubriken ”fakta” kan man läsa att ”vanlig influensa dödar 60 gånger fler människor årligen än Corona. Hur man nått den slutsatsen blott en dryg månad in i Coronas framfart är mig en gåta, men vem är jag att ifrågasätta ”fakta” på internet? 

Grafiken berättar också att rasism är farligare än virus samt att skyddsdräkter och masker inte skyddar, men att god handhygien gör det. Vilket förstås gör bilderna på sjukhuspersonal i skyddskläder förbryllande. Varför så utklädda?

Medier om Corona-viruset

Jag är bara en lekman. Ingenting gör mig bättre skickad än någon annan att avgöra hur orolig man bör vara över det nya Coronaviruset. Personligen lugnas jag föga av påpekandet att många dör i säsongsinfluensa. Förvisso sant, men den vanliga flunsan vaccinerar vi riskgrupper mot, årligen och kostnadsfritt – vilket håller nere smittspridning och dödsfall. För riskgrupper finns det således extra skäl att rädas Corona. 

Allt är nytt och då blir informationen rörig. Smittan sprids bara vid sjukdom och insjuknande, lovar Folkhälsomyndigheten. Vi skuggboxas mot viruset, säger WHO-chefen och förklarar att vi ännu inte förstår Coronas överföringsförmåga eller allvarlighetsgrad. 

De hemkomna svenskarna reste med någon som var smittad. En ”ickefråga”, säger statsepidemiologen. ”Hur orolig ska man vara”, frågar en journalist. ”Inte så orolig”, svarar en expert. De dagliga börsnoteringarna om smittade och döda regnar in i artiklar, men lejonparten av frågorna i mitt huvud – om smittriskerna, karantänerna, flunsajämförelserna och provsvaren – ställs inte. Jag får känslan att många jobbiga frågor vore ett brott mot en etikett eller en norm. 

Journalister beskriver gärna sig själva som efterhängsna granskare av makten, men mitt intryck är att den största entusiasmen över att ställa tuffa frågor inställer sig när en skandal är ett faktum och det är dags att ansvarsutkräva. Dessförinnan är journalister lika följsamma och sociala varelser som du och jag. Vilket i just det här fallet kanske innebär att man känner en plikt att bidra till lugnet snarare än att ställa oroliga frågor.

Alla faror är avskaffade

Det har sin rimlighet. I en tid då det finns gott om konspirationsteoretiska och systemkritiska grupperingar kommer många reportrar vilja distansera sig från dylikt, exempelvis genom att avstå de tjatiga följdfrågorna. Inte för att det inte vore motiverat, men för att man inte vill vara en sån. Man är ju rationell, inte knäpp. Chill, inte hysterisk. Rädsla? Bah, sånt är för okunniga! 

Normberättelsen för vår tid är att brotten inte ökar, att smittan inte är farlig, att hajen är räddare för dig än du är för hajen – att faror är avskaffade. I sådana samhällen turistar folk på randen till en vulkan och delar beskäftiga bilder med ”fakta” – alldeles oavsett vad de verkligen vet. 

Nej, jag efterfrågar inte hysteri och panik. Men på samma sätt som det är journalistskråets uppgift att ställa dumma frågor för den oinsatte läsarens räkning, har man att ställa frågor i den bekymrade medborgarens ställe. Ett entonigt lugnande är förvånansvärt oroande. 

Expertvittnet Johan Lundberg om grupperna som står bakom åtalet mot S-toppen Ann-Sofie Hermansson.