Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Sanna Rayman

Måste vi skjutsa våra barn efter rånvågen?

Barn som inte skjutsas till skolan är gladare och gör bättre ifrån sig på lektionerna. Men rånvågen i Sverige kan begränsa barnens frihet.
Foto: Colourbox

Barn blir trygga av att få frihet från sina föräldrar. Men vågar man låta dem gå till skolan längre?

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

En färsk doktorsavhandling från Karlstad universitet, visar att det är en god idé att inte skjutsa sina barn till skolan. Jessica Westman, doktor i psykologi, har undersökt saken och funnit att barn som har en ”aktiv skolväg” är gladare och gör bättre ifrån sig i skolan. Det innebär inte att man nödvändigtvis måste gå om det är långt, även att cykla eller åka buss räknas som aktiv skolväg. Det avgörande är att barnen, på lämpligt vis, tar sig till skolan på egen hand, kanske i sällskap med kompisar.

"Barn som inte reser självständigt förlorar naturliga möjligheter att utforska sin närmiljö och att umgås med kompisar på egen hand. Man blir trygg av att utforska området där man bor utan föräldrarnas översyn", säger Jessica Westman till TT

Det låter både rimligt och sunt. Men på min egen föräldranivå för vi dessvärre samtal som går i motsatt riktning. Måste vi börja skjutsa igen? Den tänkta aktiva skolvägen börjar bli stökig. 

Rånvåg mot barn

Det är inte bara i mitt grannskap som detta händer. I Nacka har en rektor nyligen uppmanat föräldrar att skjutsa sina barn till skolan efter att ett antal rån mot barn skett. I TV4 berättar en far om hur hans åttaåring rånades på sin telefon, bara ett stenkast från skolan. Av fem maskerade och knivbeväpnade män. 

Nu vill jag ju för allt i världen inte svartmåla något här. Men… När man i Expressen läser om utvecklingen vad gäller rån mot minderåriga i Nacka är det svårt att vara pepp. 2013 rånades åtta barn. 2014 utsattes tolv. 2016 dubbelt så många: 24. Förra året 38. 

I veckan kunde vi läsa om en flicka under 15 år i Malmö som rånats av tre män på sina kläder. Liknande dåd har inträffat i Västerås, Lund, Malmö och Helsingborg under hösten. De här brotten sker inte frampå småtimmarna, på en bakgata i stan, utan vid skolorna, på cykelvägarna eller gågatorna, vid tider som vi inbillar oss är trygga.

Barns frihet har redan begränsats många gånger om sedan jag var barn. Ett barns tillåtna rike att ströva fritt i var till ytan större än i dag. I samhällsplaneringen diskuteras barns utrymme ofta i termer av hur man ”gör rum” för barn, Är gårdarna och lekplatserna tillräckligt stora, finns det trygga cykelvägar, gångstigar och övergångsställen? 

Begränsa barns frihet

Men detta är ju de snitslade banorna, den anvisade lekytan – färgglatt målad med rundade hörn. Ibland försöker man kringgå detta genom att göra lekplatserna lite mer kreativa och lite mindre tillrättalagda. Alltid något. Men friheten bortom ”anvisad lekyta” är det sämre bevänt med. Att utforska den riktiga världen är något annat. Att få en peng i fickan och gå och handla åt föräldrarna kräver att samhället har en rimlig nivå av tillit och barnvänlighet. Att få nyckeln och gå hem själv, utforska omvägar och genvägar. Att inte bara bli rastad, utan en självständig varelse. Man behöver den känslan.

Under senare år har den här insnävningen av barns rörelsefrihet diskuterats och omskrivits en hel del. En motrörelse har grytt – och fått ytterligare bränsle i rapporter om ökad barnfetma, skärmberoenden och mindre utelek. Jessica Westmans doktorsavhandling om aktiva skolvägar är ännu en pusselbit i den diskussionen. Det finns dock gränser för hur ”aktiva” skolvägar vi kan acceptera. Risken för ytterligare backlash är uppenbar.


Läs också:

Inte ens väktare kan stå upp mot våldet