Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Sanna Rayman

Man kan faktiskt ogilla både omskärelse och förbud

På Centerpartiets stämma i Karlstad fick Annie Lööf se partistyrelsens linje om omskärelse förlora. C ska nu verka för att införa ett förbud.Foto: TOMMY PEDERSEN/TT / TT NYHETSBYRÅN

Jag är tveksam till ett förbud mot omskärelse. Men jag tänker inte lägga en enda bokstav på att försvara eländet.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Förbud mot omskärelse. Plötsligt överraskade Centerpartiet alla genom att inta en inopportun och obekväm position. Dödsjobbigt, tyckte partiledningen som beklagade beslutet och inte la ens en sekund på att låtsas som om man tänkte driva förslaget. 

För en utomstående kan det te sig märkligt, men så fungerar partipolitik. Att vara partist är att vara ”bra att ha”. Inflytande har man så länge man håller med om det som toppstyret pollat fram som ”gångbart”. Och att vara emot manlig omskärelse är inte gångbart. Däremot blev debatten efteråt intressant eftersom den har delat debattlandskapet på oväntade sätt. Alla intar inte de förväntade positionerna. Ändå något!  

Debatten om omskärelse blev svartvit

Tråkigt nog gjorde centerbeslutet även omskärelsefrågan svartvit – förbud eller inte förbud? Den snäva premissen gjorde att lejonparten av de som var emot ett förbud rusade ut och pläderade inte bara mot förbud, utan också för omskärelse, av bara farten. Märkvärdigt. Måste man värna allt man inte vill förbjuda nu alltså? 

90 procent av svenska judar gör detta, påtalade Aron Verständig, ordförande för Judiska centralrådet i många kanaler och menade i nästa andetag att ett förbud skulle medföra att man ”i praktiken inte kan vara jude i Sverige”. Man undrar vad Aron Verständig därmed menar att de där 10 procenten som redan i dag duckar sedvänjan är för några. 

I debatten bagatelliseras ingreppet ofta. Fnissigheten i argument om minskad känslighet och högre uthållighet är stötande. Att den effekten finns där är självklart, så varför betraktas det inte som lika illa när mäns sexualitet kringskärs som när kvinnors gör det? I stället flabbar vi rått om bättre prestanda. 

Många menar att avsaknaden av en proteströrelse i frågan från omskurna män visar att frågan inte behöver adresseras. Tystnaden tolkas som nöjdhet. Fast, generellt är det nog ett gott råd vara försiktig när man tolkar tystnader. I synnerhet så när det gäller något så privat som underlivet. Samhället saknar inte direkt förväntansnormer kring mäns kön. 

Manifestationen ”Jag är missnöjd med min kuk” skulle sannolikt inte dra jättemånga män med plakat till torget, eftersom det är en signal få män vill sända om sig själva. Det är oseriöst att inte hålla öppet för att det skulle kunna finnas mörkertal av missnöjda här, precis som när det gäller omskurna kvinnors problem. Många av dessa klagar inte heller, utan både accepterar och reproducerar seden. 

Omskärelse bör stoppas

Personligen är jag tveksam till ett förbud. Det betyder emellertid inte att jag inte vill se traditionen försvinna eller att jag tänker lägga en enda bokstav på att försvara eländet. Det känns fånigt att behöva påminna om det, men: det finns massor av saker som samhället inte lagstiftar om, men ändå har synpunkter på.

För min del spelar det ingen roll om du bara är amerikan eller om du tillhör en omskärande religion. Oavsett är omskärelse av små barn något som vi via upplysning, information och offentlig debatt bör sträva efter att stoppa. Informera blivande föräldrar om barnets rätt, berätta om den förlorade känsligheten i sexualundervisningen och på ungdomsmottagningarna! 

Lagstiftning är den skarpaste kniven i verktygslådan, men innan man tar till den behöver opinionen i frågan röra sig framåt. Där har Centerpartiets beslut onekligen hjälpt till. Bra där, gräsrötterna! 

Experten Mikael Anjou reder ut varför byggbranschen är så ineffektiv. Intervjuare: Patrik Kronqvist